tisdag, mars 28, 2006

Ryssens helvete

Ingenting har nånsin hänt mig i mars månad. Det är en totalt onödig transportsträcka från vinter till slaskvår. Den molnfria himlens solljus bränner i mina ögon, och om jag ser neråt möts jag av en lika förblindande snö.

I sin genomgående tråkighet är mars den dödaste av alla månader. Med bantningen för att komma i skick till sommaren, förkylningen med tillhörande hosta och den begynnande vårdepressionen är månaden utan like.

Någon kanske ogillar november, men då är det nära till lillajul, Lucia, julafton, nyår osv... Efter mars kommer bara första april, så det enda man kan se fram emot är att lura en kompis. Ja, och påsken! Idissling av överkokta ägg och memma, vem kan motstå det?

Vissa vilseledda påstår att "det är en som en lottovinst att bli född i Finland". Vad som är som en lottovinst är att plötsligt få en massa pengar nånstansifrån, inte att frysa kulorna av sig åtta månader i sträck vid Polcirkeln. Dessa människors uppfattning om ekonomiskt oberoende är minst sagt märklig...

"Omväxling förnöjer, därför är klimatet så bra i Finland", säger andra klichéupprätthållare. Omväxling med vinter från oktober till april? Det låter inte vettigt. Var har de här människorna lärt sig dumheterna? Jag brukar läsa mer uppbyggande tankar på busshållplatser och WC-väggar.

I andra folks bloggar har jag märkt en förvåning över vårens försening, men tro mig: det är lika varje år. Varje år förundras vi över hur vi genomlevde vintern utan att tappa vettet. Och varje år kommer vårkänslorna och väcker oss ur denna känslomässiga dvala vi nu lever i.

Tack Gud för människans förmåga att glömma.

4 kommentarer:

Nina sa...

Påsken är den bästa högtiden juhe!

Anonym sa...

Jag måste tyvärr säga att efter ett år i Manchester börjar jag faktiskt misstänka att det kan vara något av en lottvinst att vara född i Finland. Efter att ha upplevt Englands läkarmottagningar, som skulle kunna vara tagna direkt från 70-talets Ryssland, och hört talas om landets "fantastiska" skolsystem, som delar in folk i samhällsklasser från första dagen, så börjar Finland se helt bra ut. Trots det är jag nog ändå ganska glad över att inte bo i moderlandet längre och att jag har bytt ut vårslask mot pissigt regn.

Janne R. sa...

Samhällsklasser rulez, Charlotta! Alla kan inte vara födda med silverbestick i mun, och det är bra att engelsmännen förstår detta!

Skämt åsido, men nog finns det en stark uppdelning även här. De bättre förmedlades barn får automatiskt högre vitsord än de som kommer från "fel sida av spåren". Med ett namn bakom sig kan man t.ex. få olika förtroendeuppdrag, fastän man inte har kompetensen till det.

Läkarvården är bra här i landet, bara man hittar en läkare som talar flytande finska, svenska eller engelska så att man kan berätta om sina krämpor:

En gång fick en kallelse till läkarkontroll. Jag for till sjukhuset och dom kollade mitt hjärta. Jag undrade att varför ska ni kolla mitt hjärta, jag har inget fel. Det visade sig att det var tvillingbrorsan som hade haft något biljud.

Det tog mig 15 min att förklara för den ryska läkaren att jag inte var min bror, eftersom han inte kunde språk... Gissa om jag var arg! Kommunikation är det viktigaste mellan patient och läkare, men här var det som bortblåst. Okej, lite off-topic...

Anonym sa...

Jees samhällsklasser rulez indeed och finns kanske allstans. Men här i England har de verkligen satt det här med uppdelning av människor i system. Från elva-års ålder delas eleverna in i olika A, B, C och D klasser. Sen sitter man där för resten av sin skolgång. Någon som tidigt blivit klassad som D student har inte speciellt mycket möjlighet att ta sig upp senare, fastän de kanske skulle ha talang till det. De är D för resten av sina liv. Och i Finland finns i alla fall läkare som ger en ordentlig medicin (fastän de inte pratar nåt förståeligt språk), istället för läkare som ordinerar dig varmt vatten och citron när du klagar på hostan du haft i en månad. Men och andra sidan kan man ju påstå att läkarna i England på så sätt är mera "naturvänliga". Hur som helst har jag nog börjat uppskatta Finland lite mer sen jag flyttat därifrån, fastän det är en sån kliche att göra det. Antagligen är det bara på grund av temporär sinnesförvirrning och trevligt rosafärgad nostalgi.