Ett gott skratt förlänger livet

"Säg nånting roligt." Fy fan att jag kan hata att höra den meningen. Min raison d'être är inte att kläcka ur mig dåliga vitsar. Och att göra det på beställning får mig att kasta upp kasslern.

De som inte själva klarar av att vara roliga förstår inte humorns essens. De får ett leende på läpparna och börjar skratta samtidigt de ska berätta en Bellman de hittat i Det Bästa.

Eller då blir de högtidliga, och som en kommunalpolitiker börjar de en historia med de avskyvärda orden: "Jag brukar säga såhär..." Att erkänna att man brukar säga samma sak, om och om igen, tyder på själslig stagnation och tröghet i fantasin, alltså de egenskaper som humoristen försöker bli av med.

Humor är inte ett klädesplagg vi ska plocka fram vid endast vid vissa tillfällen, utan den måste vara lika självklar för oss som vår hud och våra favoritunderkläder. Dramaturgin är svårdefinierbar, för det räcker med ett enda ord i mitten av en konversation - eller t.o.m. ett ljud - för att locka fram skratt. Burt Reynolds har denna förmåga och jag avundas honom för det.

SVT visade nyligen en programserie, Dokument: Humor, som jag inte klarade av att se på. Att göra en totalt humorlös dokumentär om humor är en bedrift i sig, men det är inte särskilt underhållande eller givande. TV-mediet handlar om att visa, inte om att berätta, och därför orkar jag inte se John Cleese sitta i en porrfilmssoffa och snacka om slapstickens degeneration genom tidevarven. Visa mig nån som blir sparkad i skrevet istället, det är roligt!

Men jag visar hur torr jag själv är när jag skriver detta. Den amerikanska humoristen och skådespelaren Robert Benchley påstod att analysering av humor är de humorlösas tidsfördriv. Oh crap...