tisdag, mars 28, 2006

Ryssens helvete

Ingenting har nånsin hänt mig i mars månad. Det är en totalt onödig transportsträcka från vinter till slaskvår. Den molnfria himlens solljus bränner i mina ögon, och om jag ser neråt möts jag av en lika förblindande snö.

I sin genomgående tråkighet är mars den dödaste av alla månader. Med bantningen för att komma i skick till sommaren, förkylningen med tillhörande hosta och den begynnande vårdepressionen är månaden utan like.

Någon kanske ogillar november, men då är det nära till lillajul, Lucia, julafton, nyår osv... Efter mars kommer bara första april, så det enda man kan se fram emot är att lura en kompis. Ja, och påsken! Idissling av överkokta ägg och memma, vem kan motstå det?

Vissa vilseledda påstår att "det är en som en lottovinst att bli född i Finland". Vad som är som en lottovinst är att plötsligt få en massa pengar nånstansifrån, inte att frysa kulorna av sig åtta månader i sträck vid Polcirkeln. Dessa människors uppfattning om ekonomiskt oberoende är minst sagt märklig...

"Omväxling förnöjer, därför är klimatet så bra i Finland", säger andra klichéupprätthållare. Omväxling med vinter från oktober till april? Det låter inte vettigt. Var har de här människorna lärt sig dumheterna? Jag brukar läsa mer uppbyggande tankar på busshållplatser och WC-väggar.

I andra folks bloggar har jag märkt en förvåning över vårens försening, men tro mig: det är lika varje år. Varje år förundras vi över hur vi genomlevde vintern utan att tappa vettet. Och varje år kommer vårkänslorna och väcker oss ur denna känslomässiga dvala vi nu lever i.

Tack Gud för människans förmåga att glömma.

lördag, mars 25, 2006

Ett gott skratt förlänger livet


"Säg nånting roligt." Fy fan att jag kan hata att höra den meningen. Min raison d'être är inte att kläcka ur mig dåliga vitsar. Och att göra det på beställning får mig att kasta upp kasslern.

De som inte själva klarar av att vara roliga förstår inte humorns essens. De får ett leende på läpparna och börjar skratta samtidigt de ska berätta en Bellman de hittat i Det Bästa.

Eller då blir de högtidliga, och som en kommunalpolitiker börjar de en historia med de avskyvärda orden: "Jag brukar säga såhär..." Att erkänna att man brukar säga samma sak, om och om igen, tyder på själslig stagnation och tröghet i fantasin, alltså de egenskaper som humoristen försöker bli av med.

Humor är inte ett klädesplagg vi ska plocka fram vid endast vid vissa tillfällen, utan den måste vara lika självklar för oss som vår hud och våra favoritunderkläder. Dramaturgin är svårdefinierbar, för det räcker med ett enda ord i mitten av en konversation - eller t.o.m. ett ljud - för att locka fram skratt. Burt Reynolds har denna förmåga och jag avundas honom för det.

SVT visade nyligen en programserie, Dokument: Humor, som jag inte klarade av att se på. Att göra en totalt humorlös dokumentär om humor är en bedrift i sig, men det är inte särskilt underhållande eller givande. TV-mediet handlar om att visa, inte om att berätta, och därför orkar jag inte se John Cleese sitta i en porrfilmssoffa och snacka om slapstickens degeneration genom tidevarven. Visa mig nån som blir sparkad i skrevet istället, det är roligt!

Men jag visar hur torr jag själv är när jag skriver detta. Den amerikanska humoristen och skådespelaren Robert Benchley påstod att analysering av humor är de humorlösas tidsfördriv. Oh crap...

torsdag, mars 23, 2006

Apkonst

Hörde om ett reportage där Douglas Coupland intervjuar Morrissey. Tänkte att det skulle vara intressant läsning. Och intressant var det...

Coupland hade säkert bra frågor, men när han ska skriva ner sin intervju börjar han spela apa. Först berättar han om sin resa från Kanada till Rom, och så småningom blir reportaget till en underlig betraktelse av Couplands eget förhållande till interjvuprocessen, varvat med livsviktig information om bl.a. storleken på Morrisseys huvud. Simplicitet - att skriva ner frågor och svar - ersätts av simpelhet och publikfrieri.

Coupland är långtifrån en idiot, för han vet att läsarna förväntar sig clowntrick. Men jag tror han skulle ha vunnit på att skriva sin intervju "straight". Han skulle ha vunnit min respekt åtminstone. När denna vår tids största författare skriver "In 15 years of media life I've never once conducted an interview", rynkar jag på näsan. Är man amatör ska man väl åtminstone inte erkänna det?

Det är lätt att skriva underhållande, men svårt att skriva bra. En författare jag respekterar är Thomas Pynchon, ett geni som vågar skriva oläsliga böcker (V, Mason & Dixon, Gravity's Rainbow). Det är inte frågan om onanistisk tvångsflört med en hel generation, som Douglas Coupland håller på med, utan ett författarskap som i fantasi och kreativitet verkar nästan gränslöst.

Jag tror jag inte läst en enda av Thomas Pynchons böcker fullt ut. De är lysande, men så tunglästa att jag efter en halvtimme sträcker jag mig efter Ian Fleming. Intellektuell lättja? Försök själv läsa Pynchon!

Coupland igen är tungläst för att han inte erbjuder några svar, utan bara beskrivning och usel struktur. Bakom verket finns heller inte en gammal gubbe med glimten i ögat, utan en relativt ung, desillusionerad fattigmans-Sartre med dålig humor. Pynchon ter sig som en överdådig champagne, medan Coupland stinker kilju på lång väg.

tisdag, mars 21, 2006

Lite om hat


Jag hatar imbeciller, intellektuella, poliser, hippier, basister, sångare, alkoholister, nykterister, infanterister, orakade civiltjänstgörare, glasögonormar, närsynta.

Österbottningar som inte kan bli av med dialekten. Uppblåsta nylänningar. Folk som talar engelska med uppenbar finsk brytning. Britter som inte klarar av att tala posh.

Skruvmakaroner med broilerbullar och ketchup, fettfri mjölk. Färdiga plättar packade i skyddande atmosfär. Är det svettlukt jag känner i huset? Nej, bara korvsoppa. Smörkex av margarin. Blandsaft.

Det är lätt att säga att man hatar nazism, eftersom den epitomiserar det vi ofta uppfattar som onda fenomen: populism, robotiserat masstänkande, absolut makt, folkmord. De som ser samma mönster i Förenta Staternas politik hatar George W. Bush och hans allierade.

“Jag hatar inte dessa människor, bara deras handlingar.” Så uttalar sig en kyrkokristen om de homosexuella. Här finns två tankefel: att en människa och hennes handlingar är väsensskilda, och att man själv som kristen är moraliskt överlägsen den homosexuella. Om man bekantar sig med Kristus ser man att han starkast hatade hyckleri och andlig stolthet, alltså de symptom böghataren visar prov på.

Hat distanserar oss från objektet. Fascisten föraktar judens girighet. Landsbon ogillar stadsbons känsla för stil. Den Smorde tappar nerverna på månglarna i templet. Antipatin i sig är inte negativ, men om den används fel kan den göra lika stor skada som missriktad kärlek. Det hatar jag.

söndag, mars 19, 2006

Der Anal-Kanal

Ibland tänker jag att det vore trevligt med en lugn lördagskväll. En flaska Pommac, lite popcorn och ett bra TV-program. Men när jag knäpper på dumburken så exploderar min hjärna. De inhemska programmen i våra fyra TV-kanaler är inte något att hänga i julgranen (SubTV syns inte i Jakobstad, eftersom den kanalen är för stadsbor).

Finländare får egokickar med att skryta om hur tekniskt utvecklat landet är, men av TV-programmen att döma har vi inte passerat Cro Magnon-stadiet. De andra nordiska länderna vill inte visa finländska program, eftersom de är innehållsmässigt och hantverksmässigt undermåliga.

Jag såg några minuter på Kotikatu, som av någon förfärlig anledning är populär i Finland. Jumpcuts, blek bild, replikläsning istället för skådespeleri. Min amerikanska kusin Andy sa att finska dramaserier ser ut som porr. Men porr har bättre smink, Andy.

Kan vi inte ha ett vettigt filmprogram? Och ett musikprogram man kan se på? Filmtid och Levyraati fyller inte kriterierna. Jag vet att det finns filmvetare och musikvetare här i landet, så man behöver anställa en bildkonstnär för att berätta spoilers om Paramounts senaste misslyckande. Eller Miss Finland 1996 för att säga om Britneys nya skiva är crap eller riktigt crap.

TV2 hade ett aptitminskande matlagningsprogram, Makupalat, som varade åtta säsonger. Keith Floyd och Jamie Oliver gjorde aldrig Nautasika-burgeri eller Lenkkimuffinsit, och jag är evinnerligt tacksam för det. Tina och Nigella hade stylister, och det hade tydligen Makupalat också. Frågan är bara om det var Ray Charles eller Stevie Wonder som extraknäckte.

DigiTV kommer snart (HDTV har tydligen för skarp bild, så det behövs inte), och jag förutspår att med det ökade kanalutbudet börjar vi välja bort de finländska programmen. Men det kan förstås vara att vi inte vill se bra TV. Vettiga filmmakare, som Aki Kaurismäki och Juhan af Grann, hånas i medierna och blir till nationens clowner, medan folket ser på Salatut Elämät och Tuttu Juttu Show. En folkmassa har verkligen inga tankar.

lördag, mars 18, 2006

Lumière vs Gutenberg

En ofta accepterad dåraktighet är tanken om att litteratur i alla hänseenden överträffar filmkonsten. Folk som förespråkar denna uppfattning hittas ofta i samhällets mellanskikt, det rör sig om sånt pack som köper djupfrysta räkor i tron att det är en delikatess.

Jag tror att filmhatarna inte förstår filmens essens överhuvudtaget. De kallar t.ex. actionfilmer för pang-pang, liksom vissa kallar popmusik för dunka dunka. Men att använda infantila begrepp för kontemporär kultur tyder varken på bildning eller vettighet. Snarare rör det sig om en sjuklig ovilja att ta nya saker till sig. Lobotomerade hundar uppvisar samma beteendemönster.

Varför är då litteratur bättre än film? Jo, "på film får man allt serverat, men när man läser måste man fantisera mer". Är det en av litteraturens meriter, att den kräver mer, alltså att den är svårtillgänglig? Låter mer som en nackdel. Och behövs inte fantasi och uppmärksamhet för att förstå t.ex. filmens subtexter?

Filmen visar och boken beskriver, men tydligen ter sig filmmediet alltför starkt för ärthjärnorna. De anser att tryckt text är bättre än audiovisuell upplevelse. Isåfall är ett manus bättre än en färdig film.

Men varför sluta vid filmkonsten? Varför inte ta med bildkonsten? Vi kan bränna världens konstsamlingar, och istället låta våra författare beskriva konsten: "Två rektanglar, den gula är lite större än den svarta, ser lite ut som L'Oreals Studio Line-reklam..." Personligen ser jag nog hellre på en Mondrian än läser om den.

Det är fel att kalla dessa stackares attityd för barnslig, för barn är ju ofta öppna för nya intryck. Men tänk att lära barn att film är värdelöst. Så mycket njutning man kan förstöra! Dumheten och ondskan är verkligen nära besläktade: de är inavlade, efterblivna kusiner.

fredag, mars 17, 2006

Kama Sutra à la Jeppis

Jag såg nyss filmen Kinsey om sexualforskaren med samma namn. En av de bästa filmerna jag sett på länge, och Liam Neeson och Laura Linney var lysande.

En av filmens poänger var att visa hur eländig sexualundervisningen i USA var före Kinseys tid. Den var gammaldags och predikande, och detta porträtterades fint i en scen där Tim Curry föreläste om abstinensens förträfflighet. Men jag kom att tänka på att i Jakobstad år 1994 var det likadant. Låt oss resa tillbaka i tiden...

I högstadiet fick jag veta att vi skulle ha sexualundervisning. Eftersom jag gått i Vestersundsby skola, där lärarna drog ner planscher med Luke Perry och Paula Abdul för att de kunde väcka orena tankar, tänkte jag att högstadiet skulle visa en lite mognare syn på det sexuella.

Dagen före lektionen fick vi skriva lappar med frågor, "för att bespara eleverna från pinsamhet", men i efterhand verkade det vara för att dölja lärarens inkompetens i ämnet. Jag hade hört nånstans att alla människor föds bisexuella, och på lappen skrev jag och undrade om denna intressanta teori.

Läraren, en kvinna kring de trettio, började lektionen med presentation av sexualakten: "Mannen för sitt organ in i kvinnans öppning" osv... En långlivad tradition inom läraryrket är att vinkla spännande ämnen så att de verkar dötrista, och sexualundervisarens monotonitetsmonolog var inget undantag.

Efter beskrivningen av samlaget ritade denna pedagogikens förgrundsgestalt en halvcirkel på svarta tavlan. Hon förklarade att halvcirkeln representerar mannens resa: "Han ska gå genom livet tills han har en färdig utbildning; det kan komma frestelser, men man ska vara stark och stå emot dem." - Tydligen ska man inte ha samlag innan man är fil.mag...

Bredvid halvcirkeln ritades en annan halvcirkel. Detta var förstås kvinnans färd genom livet, studierna, frestelserna... De två halvcirklarna möttes och formade... ett hjärta. "Då är det tid att gifta sig inför Gud", sa läraren med en självgod röst, "och efter detta kan man börja tänka på att skaffa barn."

Jag gapade som en fåntratt. Var detta vår sexualundervisning? Med skräck väntade jag på svaret på min fråga om bisexualitetens natur.

Istället för ett svar frågade läraren hur nån kan vara dum nog att tror att alla föds bisexuella. Därpå följde ett brandtal mot homosexualitet och andra perversioner. Den sexuella revolutionen nämndes inte, ingen Kinseyrapport eller dylikt, bara abstinens. Lektionen hade varit totalt värdelös.

Småstäder i bibelbältet kan vara trevliga att bo i, men jag ogillar den typen av livsförnekande hyckleri och ren lögnspridning som förespråkas av vissa kyrkokristna. Det är en av orsakerna till att många av mina barndomsvänner så innerligt hatar Jakobstad. "...ett satans råtthål..."

torsdag, mars 16, 2006

Den yttersta frågan

Jag hatar att träffa gamla “bekanta” som man inte minns namnet på. No-names med kortklippt hår och generiska glasögon, kläder från Halpa-Halli med översta skjortknappen knäppt. Vem är de här människorna och hur i hela friden känner de mig?

Och frågan, frågornas fråga, den yttersta frågan som är så oändligt intressant: “Vad gör du nuförtiden?” Vad ska man svara på sånt? “Jag dricker för att glömma folk som dig...”

Det finns inte nånting trevligare än folk som visar ett genuint intresse, men de generiska har ofta en baktanke med sin fråga: de vill skryta med sina egna framsteg.

En gång frågade en halvbekant mig vad jag gjort förra sommaren. Kul att nån visar intresse, tänkte jag. Men innan jag hade ens börjat berätta om mitt elände öppnade min “vän” munnen för att berätta om hur han genom nepotism hade fått ett välbetalt sommarjobb.

Det lyste i hans ögon när han kollade om jag var imponerad. Men jag har övat in världens tommaste blick för dessa situationer, så igeln fick inte sitt efterlängtade blod.

Och kanske är det så att folk med dåligt självfortroende utövar självglorifieringsvampyrism. Men likt Stendhal tycker jag det är viktigare att berätta om misslyckanden istället för att hela tiden klappa sig själv på ryggen. Jag tror det behövs en viss självdistans för att komma fram till svaren vi söker: Vem är jag? Vart är jag på väg? Hade Mona-Lisa en schäfer som slickade?

Självdistans i kreativitet tror jag inte påpekas tillräckligt ofta nuförtiden. Folk vill nå det äkta, sanningen. Men det kan inte nås utan självdistans. Varför var Peter Sellers en så mycket bättre komiker än t.ex. Jim Carrey? Jo, Sellers hade ingen egen personlighet och kunde därför distansera sig själv från sitt material. Och därför går hans verk att njuta av än idag.

Nu menar jag inte att man ska ge upp sin personlighet, men navelskådning är tråkigt. Och självglorifierande navelskådning gör att jag faller i koma. Tyvärr måste det konstateras att man alltför sent kommer på witticismerna som sätter packet på plats:

“Vad gör du nuförtiden?”
“Jag säljer mig själv utanför Minimani i Kokkola”.

Trafikfara

Jag har haft körkort i snart ett år. Ingen kan påstå att jag är en felfri chaufför, men en sak lovar jag: att aldrig köra i 75 på en väg med 80-begränsning.

Det är inte fartmarodörerna som är de irriterande inslagen på landsvägen. Fartdåren får ju sitt straff i och med böter eller rullstolstillvaro. Det jag hatar är bilister som har mage att köra fem kilometer för långsamt. Sådan kretinism stannar upp bakomliggande trafik, och om det inte finns rum för omkörning samlas snart en rad på fyra-fem bilar som alla kör några kilometer under hastighetsbegränsningen.

Orsaken till varför man väljer att köra för långsamt är synnerligen intressant. Jag kan förstå om det är något fel på bilen, men då ska man väl låta bli att ratta på riksvägen.

Vill man njuta av utsikten? Kanske det, men i februari i Österbotten? Nej, om man sett en slaskig raksträcka har man sett dem alla.

Vill man ta det försiktigt för man är inte så van att köra? Ja, jag tror tyvärr det är svaret. Imbecilltänkandet har inga gränser för dessa människor. Är vi satta här på jorden för “ta det försiktigt”? Tydligen.

“Ta det försiktigt.” Om de här människorna fick sin vilja igenom skulle en förfest bestå av ett halvt glas vitt vin och en näve minimorötter. En lyckad date: kindkyss och petting genom aluminiumfolie.

Nu kanske nån påstår att fem kilometer för långsamt inte är så farligt. Men tänk på säkerhetsrisken: Vi har en rad med fyra bilar som alla kör 75 km/h med några meter mellan dem. Vi har en uppenbar jubelidiot som kör först, upphovsmannen till detta märkliga begravningståg. Eftersom söndagsköraren är i spetsen måste han reagera väldigt snabbt i en eventuell risksituation.

Hur reagerar då denna “ta det försiktigt”-typ? Jo, han trycker lite på bromsen, svänger aningen åt höger eller vänster (det ska vara sådär lagom) och han blir en smula skyldig till fjorton människors meningslösa död och/eller invalidisering.

Jag vänder mig nu direkt till söndagsköraren: Det finns innovationer i trafiken som heter taxi och buss. Kolla upp vad de är för något och använd dem i framtiden! Hmpf!