Jag hatar att träffa gamla “bekanta” som man inte minns namnet på. No-names med kortklippt hår och generiska glasögon, kläder från Halpa-Halli med översta skjortknappen knäppt. Vem är de här människorna och hur i hela friden känner de mig?
Och frågan, frågornas fråga, den yttersta frågan som är så oändligt intressant: “Vad gör du nuförtiden?” Vad ska man svara på sånt? “Jag dricker för att glömma folk som dig...”
Det finns inte nånting trevligare än folk som visar ett genuint intresse, men de generiska har ofta en baktanke med sin fråga: de vill skryta med sina egna framsteg.
En gång frågade en halvbekant mig vad jag gjort förra sommaren. Kul att nån visar intresse, tänkte jag. Men innan jag hade ens börjat berätta om mitt elände öppnade min “vän” munnen för att berätta om hur han genom nepotism hade fått ett välbetalt sommarjobb.
Det lyste i hans ögon när han kollade om jag var imponerad. Men jag har övat in världens tommaste blick för dessa situationer, så igeln fick inte sitt efterlängtade blod.
Och kanske är det så att folk med dåligt självfortroende utövar självglorifieringsvampyrism. Men likt Stendhal tycker jag det är viktigare att berätta om misslyckanden istället för att hela tiden klappa sig själv på ryggen. Jag tror det behövs en viss självdistans för att komma fram till svaren vi söker: Vem är jag? Vart är jag på väg? Hade Mona-Lisa en schäfer som slickade?
Självdistans i kreativitet tror jag inte påpekas tillräckligt ofta nuförtiden. Folk vill nå det äkta, sanningen. Men det kan inte nås utan självdistans. Varför var Peter Sellers en så mycket bättre komiker än t.ex. Jim Carrey? Jo, Sellers hade ingen egen personlighet och kunde därför distansera sig själv från sitt material. Och därför går hans verk att njuta av än idag.
Nu menar jag inte att man ska ge upp sin personlighet, men navelskådning är tråkigt. Och självglorifierande navelskådning gör att jag faller i koma. Tyvärr måste det konstateras att man alltför sent kommer på witticismerna som sätter packet på plats:
“Vad gör du nuförtiden?”
“Jag säljer mig själv utanför Minimani i Kokkola”.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hm, på nåt sätt föredrar jag ändå nån som säger "oj, vad jag är bildad och bra och smart", än nån som skjuter in små subtila markörer av typen "som Stendhal sade" för att på ett något mer förtäckt, men ändå högst reellt, sätt skryta... ;-)
Det finns väl inget som hindrar att man både är stolt över sig själv OCH har ett genuint, osjälviskt intresse för andra människor??
Fast jag fattar vad du menar, även jag hatar "vad gör du för nåt?"-frågan som pesten... det värsta är när man hör den ploppa fram ur ens egen mun...
Hur som helst, välkommen till bloggvärlden. Du är som Wictorin fast extra ond... ett originellt koncept, jag förutspår att denna blogg blir poppis och du kändis.
Ojdå, Nina, ursäkta att jag nämnde Stendhal. Men jag försökte belysa min poäng. Borde jag hålla mig till Henning Mankell, Ilkka Remes och annat du läser? ;-)
Tack för välkomnandet!
Det som är så bra med Stendhal var att han i Souvenirs d'egotisme tydligt framhåller att det är fåfängt att skriva om sitt eget liv, något som flera bloggare borde reflektera över. Nina, det är vansinnig fempennispsykologi att tro att Jannes nämnande av skalden var en "subtil markör" för egen bildning. Jag startar en egen blogg ikväll, förresten ("härmar" Janne...).
hälsar Jona Palt
Fempennispsykologi? Tihihihi, det tror jag ej, Sir Gay! Snarare hundramarks!
Förresten skriver ju Janne visst om sitt eget liv... han har ju till och med sitt eget namn i bloggnamnet... :)
Klart jag skriver om mitt eget liv, vem annan skulle jag skriva om, Lasse Berghagen eller? ;)
Jag tror att du föddes till att blogga Janne. Föreslår härmed omgående att du blir känd.
Skicka en kommentar