Lite om hat

Jag hatar imbeciller, intellektuella, poliser, hippier, basister, sångare, alkoholister, nykterister, infanterister, orakade civiltjänstgörare, glasögonormar, närsynta.

Österbottningar som inte kan bli av med dialekten. Uppblåsta nylänningar. Folk som talar engelska med uppenbar finsk brytning. Britter som inte klarar av att tala posh.

Skruvmakaroner med broilerbullar och ketchup, fettfri mjölk. Färdiga plättar packade i skyddande atmosfär. Är det svettlukt jag känner i huset? Nej, bara korvsoppa. Smörkex av margarin. Blandsaft.

Det är lätt att säga att man hatar nazism, eftersom den epitomiserar det vi ofta uppfattar som onda fenomen: populism, robotiserat masstänkande, absolut makt, folkmord. De som ser samma mönster i Förenta Staternas politik hatar George W. Bush och hans allierade.

“Jag hatar inte dessa människor, bara deras handlingar.” Så uttalar sig en kyrkokristen om de homosexuella. Här finns två tankefel: att en människa och hennes handlingar är väsensskilda, och att man själv som kristen är moraliskt överlägsen den homosexuella. Om man bekantar sig med Kristus ser man att han starkast hatade hyckleri och andlig stolthet, alltså de symptom böghataren visar prov på.

Hat distanserar oss från objektet. Fascisten föraktar judens girighet. Landsbon ogillar stadsbons känsla för stil. Den Smorde tappar nerverna på månglarna i templet. Antipatin i sig är inte negativ, men om den används fel kan den göra lika stor skada som missriktad kärlek. Det hatar jag.