lördag, april 22, 2006
torsdag, april 20, 2006
E621
Jag tänkte idag på varför många tycker om att äta så vedervärdig mat här i landet. Min bror Johnny beskriver bristen på matkultur i ett intressant blogginlägg, och när man läser recept på finska nätsidor undrar man om dessa människor mist sina smaklökar i nån tragisk olycka.
En karikatyr av en finländsk man köper 500 g svinstrimlor, en påse makaroner, sojasås och ketchup. Han klarar av att tillreda detta - och ännu värre: att tycka om denna "rätt". Detta vansinniga beteende beror på umami.
Umami är den femte smaken, smaken av protein som ger en "jag måste äta mera"-känsla. Receptormolekylen för umami är orsaken till att man kan äta 1500 gram skinka på julafton. Detta är smaken av natriumglutamat.
Ämnet hittas i stora mängder i bl.a. i mögelost, soja och ketchup. Livsmedelsindustrin tillsätter det salivbildande glutamatet överallt för att få den annars usla maten att smaka något; det kan vara svårt att hitta matkorv som inte innehåller smakförstärkaren "E621". ("Matkorv"... vilket hemskt ord. Till skillnad från bajskorv eller?)
Eftersom sojasås och ketchup är billiga är det inte underligt att finländare, som är väldigt cheap när det gäller mat, använder dessa i överflöd och i maträtter där de inte hör hemma, för att få "köttsmak" till allt de tillreder. Grillkrydda, franskpotatiskrydda, texmex-blandning och aromsalt, som ingen vettig kock använder, innehåller smakförstärkare, och är därför omåttligt populära bland den vilseledda allmänheten.
Folk som är intresserade av matlagning och har skaffat sig lite kunskap skyr det tillsatta glutamatet som pesten. Jag vet folk som tvättar de billiga kycklingklubborna rena från marinaden (styggelsen), och jag har själv gjort det i en tid nu. Det smakar helt enkelt för mycket.
Men vissa kräver att deras mat ska smaka för mycket. De blandar ihop kulinarism med hetsätning (en bra restaurang har tydligen 600 grams biffar och pommes frites), och ser ner på vegetariska rätter, eftersom dessa ofta har milda smaker. Och tänk hur ofta man får höra: "Finns det ingen ketchup?" eller "Det skulle vara gott med soja i pyttipannan." Ett jävla klottande alltså...
En karikatyr av en finländsk man köper 500 g svinstrimlor, en påse makaroner, sojasås och ketchup. Han klarar av att tillreda detta - och ännu värre: att tycka om denna "rätt". Detta vansinniga beteende beror på umami.
Umami är den femte smaken, smaken av protein som ger en "jag måste äta mera"-känsla. Receptormolekylen för umami är orsaken till att man kan äta 1500 gram skinka på julafton. Detta är smaken av natriumglutamat.
Ämnet hittas i stora mängder i bl.a. i mögelost, soja och ketchup. Livsmedelsindustrin tillsätter det salivbildande glutamatet överallt för att få den annars usla maten att smaka något; det kan vara svårt att hitta matkorv som inte innehåller smakförstärkaren "E621". ("Matkorv"... vilket hemskt ord. Till skillnad från bajskorv eller?)
Eftersom sojasås och ketchup är billiga är det inte underligt att finländare, som är väldigt cheap när det gäller mat, använder dessa i överflöd och i maträtter där de inte hör hemma, för att få "köttsmak" till allt de tillreder. Grillkrydda, franskpotatiskrydda, texmex-blandning och aromsalt, som ingen vettig kock använder, innehåller smakförstärkare, och är därför omåttligt populära bland den vilseledda allmänheten.
Folk som är intresserade av matlagning och har skaffat sig lite kunskap skyr det tillsatta glutamatet som pesten. Jag vet folk som tvättar de billiga kycklingklubborna rena från marinaden (styggelsen), och jag har själv gjort det i en tid nu. Det smakar helt enkelt för mycket.
Men vissa kräver att deras mat ska smaka för mycket. De blandar ihop kulinarism med hetsätning (en bra restaurang har tydligen 600 grams biffar och pommes frites), och ser ner på vegetariska rätter, eftersom dessa ofta har milda smaker. Och tänk hur ofta man får höra: "Finns det ingen ketchup?" eller "Det skulle vara gott med soja i pyttipannan." Ett jävla klottande alltså...
fredag, april 14, 2006
Viktor, Vivan, Viivi och Wagner
Jag hatar innerligt serien Viivi & Wagner. Förhållandena förblir ytliga, det finns inga verkliga problem eller kriser. Ett Huset fullt-avsnitt har mer drama i sig. Tuffa Viktor (Andy Capp) av Reg Smythe är däremot en mycket bättre serie (jag kan inte förstå varför Jakobstads Tidning böt Tuffa Viktor till den gemene Hälge). Reg Smythe förmår att på ett intressant sätt berätta om ett misslyckat parförhållande.
Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.
Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.
Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?
Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.
Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.
Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.
Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.
Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?
Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.
Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.
tisdag, april 11, 2006
Du har fel, du är dum!
Folk har ingen smak nuförtiden, påstås det. Detta är inte sant. Folk har i alla tider saknat smak, det är inte nåt som är unikt för 00-talet. Uuno Turhapuro och Jönssonligan bevisar att det för 25 år sedan var lika illa ställt som nu.
När man påpekar varför man tycker nåt inte håller måttet får man ofta höra av dumhuvuden att man är pretentiös. Vilket jävla jantelagstänkande finns det inte i såna kommentarer!
Ofta tar idioterna det som ett personligt påhopp om man ”talar illa” om nåt de tycker om. ”Jag respekterar faktiskt den filmen/artisten/vadsomhelst, så det är fel av dig att säga sådär.” Ska en tråkbolls missriktade respekt hålla mig från att säga min åsikt? Dummare har jag sällan hört.
Men tyvärr finns det inte något man kan göra åt fånigheterna. Det rör sig om folk som inte klarar av att diskutera ett ämne utan att blanda in sin egna så kallade personlighet i smeten. Jag gillar burkköttbullar och William Shatner, men jag kan förstå mig på folk som hatar dessa. Ska jag gråta över att nån bekanting inte delar min dåliga smak? Knappast.
Jag tycker att nazisterna hade jävla snygga uniformer, men vissa ryggar tillbaka när jag säger det. Dessa enkelspåriga typer blandar in sina egna negativa känslor om nazismen och förmår inte att se objektivt på kläderna. Estetik har inget med etik att göra, och i detta sammanhang får ord som symbolvärde och andra begreppsmissfoster mig att spy blod.
Ofta när man talar med en ateist om hans världsbild blir han till den värsta fundamentalisten. Han visar prov på en dogmatisk tro på ett mekanistiskt universum, slår näven i bordet och frågar hur nån kan vara så dum att tro på en Gud. Det pseudovetenskapliga synsättet tar sig ett känslomässigt uttryck. Inte underligt att de flesta rationalister hör till världens minst stimulerande sällskap.
Tyvärr lär vi oss inte retorik eller argumentation i våra skolor, så de flesta av oss klarar inte av att diskutera saker med ett akademiskt lugn. Men utan att hålla detta lugn är det totalt onödigt att tala om något alls, eftersom känslor hindrar oss från att tänka. Att vara samtidigt förbannad och logisk är lika svårt som att vara sexuellt upphetsad när man ser på döda kattungar. Testa det så får ni se!
När man påpekar varför man tycker nåt inte håller måttet får man ofta höra av dumhuvuden att man är pretentiös. Vilket jävla jantelagstänkande finns det inte i såna kommentarer!
Ofta tar idioterna det som ett personligt påhopp om man ”talar illa” om nåt de tycker om. ”Jag respekterar faktiskt den filmen/artisten/vadsomhelst, så det är fel av dig att säga sådär.” Ska en tråkbolls missriktade respekt hålla mig från att säga min åsikt? Dummare har jag sällan hört.
Men tyvärr finns det inte något man kan göra åt fånigheterna. Det rör sig om folk som inte klarar av att diskutera ett ämne utan att blanda in sin egna så kallade personlighet i smeten. Jag gillar burkköttbullar och William Shatner, men jag kan förstå mig på folk som hatar dessa. Ska jag gråta över att nån bekanting inte delar min dåliga smak? Knappast.
Jag tycker att nazisterna hade jävla snygga uniformer, men vissa ryggar tillbaka när jag säger det. Dessa enkelspåriga typer blandar in sina egna negativa känslor om nazismen och förmår inte att se objektivt på kläderna. Estetik har inget med etik att göra, och i detta sammanhang får ord som symbolvärde och andra begreppsmissfoster mig att spy blod.
Ofta när man talar med en ateist om hans världsbild blir han till den värsta fundamentalisten. Han visar prov på en dogmatisk tro på ett mekanistiskt universum, slår näven i bordet och frågar hur nån kan vara så dum att tro på en Gud. Det pseudovetenskapliga synsättet tar sig ett känslomässigt uttryck. Inte underligt att de flesta rationalister hör till världens minst stimulerande sällskap.
Tyvärr lär vi oss inte retorik eller argumentation i våra skolor, så de flesta av oss klarar inte av att diskutera saker med ett akademiskt lugn. Men utan att hålla detta lugn är det totalt onödigt att tala om något alls, eftersom känslor hindrar oss från att tänka. Att vara samtidigt förbannad och logisk är lika svårt som att vara sexuellt upphetsad när man ser på döda kattungar. Testa det så får ni se!
söndag, april 02, 2006
På spåret
Fick ett sms av en kompis: "Hört på tåget: -Tonnikalasta ja tomaattimurskasta saa tosi hyvän makaronikastikkeen." Tåget, ja. Det är en outsinlig källa för mänsklig visdom. Om man inte har annan stimuli (litteratur, kassettbandspelare) kan man sitta och skratta åt medpassagerarnas ofta idiotiska försök till konversation.
En gång råkade jag höra några blivande klasslärare talade om ägg. Det är inte underligt att skolorna i vårt land är på så låg nivå, om man betänker vilka grodor kom ur de här unga människornas munnar: "Stekta ägg är gott, men det finns folk som lämnar ena sidan ostekt!" "Nej, inte kan man äta sånt." "Jag brukar fylla omeletten med länkkorv." Man borde bilda ett politiskt parti, Finnish White Trash, för det behövs nån som försvarar såna här människor. Nej förresten, centern och kristdemokraterna existerar redan. Och om du besöker rökkupén ser du dessa mänsklighetens asätare i deras naturliga miljö.
Jag satt en gång och tyckte synd om en kille som hamnat bredvid en tjej som talade om hundar. Vilket samtalsämne som helst kan vara intressant, men när man börjar gå in på olika rasers aggressiva drag och avelshistoria är lite mycket för en lekman. "En Sankt Bernardshund kan faktiskt vara aggressiv, fastän man inte tror det..." Jag skiter i aggressiviteten, bara jag får min konjak.
Den smaklösa termen "small talk" har blivit ett evighetsmantra bland lägre stående individer. Folk tror att man ska tala om allt mellan himmel och jord så verkar man lärd och berest. Detta är en lögn. Det handlar mer om att ändra hela sin inställning till andra människor, så man verkligen bryr sig i vad de har att säga. Men eftersom människor babblar nonsens alltid när de är på tåg håller jag mig till en god bok istället. Tyvärr är det aldrig tillräckligt tyst:
Prasselpåsen börjar ha ljud 30 cm ifrån mig. Någon börjar någon slicka i sig en pastill. Vilken fröjd för örat! Ett annat monster har glömt fruktkniven hemma, och biter således direkt i ett äpple, 15 cm mitt öra. Det obscena smaskandet och sugandet låter som om nåns löständer höll på att ge upp.
VR har ordnat det fint: passagerarna har fått exakt en så bra personal de förtjänar. En över 25 år gammal kvinna med legitimation blir nekad öl vid restaurangvagnen pga. att hon "ändå ser så ung ut". Konduktören ser en civiltjänstgörare och river biljetten ur handen i ett vredesutbrott - och naturligtvis undviks ögonkontakt.
Sade jag att jag hatar att åka tåg?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)