Der Anal-Kanal

Ibland tänker jag att det vore trevligt med en lugn lördagskväll. En flaska Pommac, lite popcorn och ett bra TV-program. Men när jag knäpper på dumburken så exploderar min hjärna. De inhemska programmen i våra fyra TV-kanaler är inte något att hänga i julgranen (SubTV syns inte i Jakobstad, eftersom den kanalen är för stadsbor).

Finländare får egokickar med att skryta om hur tekniskt utvecklat landet är, men av TV-programmen att döma har vi inte passerat Cro Magnon-stadiet. De andra nordiska länderna vill inte visa finländska program, eftersom de är innehållsmässigt och hantverksmässigt undermåliga.

Jag såg några minuter på Kotikatu, som av någon förfärlig anledning är populär i Finland. Jumpcuts, blek bild, replikläsning istället för skådespeleri. Min amerikanska kusin Andy sa att finska dramaserier ser ut som porr. Men porr har bättre smink, Andy.

Kan vi inte ha ett vettigt filmprogram? Och ett musikprogram man kan se på? Filmtid och Levyraati fyller inte kriterierna. Jag vet att det finns filmvetare och musikvetare här i landet, så man behöver anställa en bildkonstnär för att berätta spoilers om Paramounts senaste misslyckande. Eller Miss Finland 1996 för att säga om Britneys nya skiva är crap eller riktigt crap.

TV2 hade ett aptitminskande matlagningsprogram, Makupalat, som varade åtta säsonger. Keith Floyd och Jamie Oliver gjorde aldrig Nautasika-burgeri eller Lenkkimuffinsit, och jag är evinnerligt tacksam för det. Tina och Nigella hade stylister, och det hade tydligen Makupalat också. Frågan är bara om det var Ray Charles eller Stevie Wonder som extraknäckte.

DigiTV kommer snart (HDTV har tydligen för skarp bild, så det behövs inte), och jag förutspår att med det ökade kanalutbudet börjar vi välja bort de finländska programmen. Men det kan förstås vara att vi inte vill se bra TV. Vettiga filmmakare, som Aki Kaurismäki och Juhan af Grann, hånas i medierna och blir till nationens clowner, medan folket ser på Salatut Elämät och Tuttu Juttu Show. En folkmassa har verkligen inga tankar.