Jag hörde om ett finskt TV-inslag där en reporter intervjuade fyraåringar inför en barnträdgårdsjulfest. En av frågorna var "Jännittääkö?" ("Är ni nervösa?") Ni förstår, i Finland ska fyraåringar anpassa sig efter de äldres ångest och rädsla för att stå på scen, som de i sin tur har ärvt av deras föräldrar.
Finska journalister frågar ofta sånhärnt, men jag tycker det är väldigt fräckt att fråga t.ex. en backhoppare eller en schlagertävlingsfinalist om denna är nervös inför tävlingen. En fråga av det här slaget kan ju inte vara positivt menad överhuvudtaget. Och vad ska man svara på sån surdeg? "Ja, jag är satans nervös och har skitit ner mig två gånger. Akta dig, jag måste spy snart..." Och "jännittääkö" päverkar nog de finska framgångarna.
Tävlingsidrottare säger ofta att dom försöker bli bland de 15 bästa. Bara i Finland är vi så blåsta att vi inte ens vill vinna. "Framtiden exiterar först i fantasin, sedan i viljan, och slutligen i verkligheten." Men om man inte ens kan tänka sig en vinst, hur är den då möjligt att uppnå?
Detta är Jantelagen i fullt bruk, ratifierad av det slavklimat som råder i en alltför stor del av befolkningen. Tyvärr leder inte "jag ska inte tro att jag är någonting" till framgång, utan till nederlag och bitterhet. En gammal människa, som levt sitt liv efter denna inställning, är inte bara en allmänt negativt intälld person utan även en energilös tråkboll. Vi har alla träffat sådana människoskuggor, och det är synd att se vad åratal av pessimism tar sig uttryck i hela deras fysiska och psykiska verklighet.
Vad är då botemedlet för detta feltänkande? Anthony Hopkins frågade en gammal präst om detta, och svaret han fick var att "Fuck it" var den bästa bönen. Vad prästen menade var att om bara man förberett sig väl så ska man låta universum utvidga sig som det är menat. Om det skiter sig så skiter det sig. Och då är nervositet en omöjlighet.
Jännittääkö? — Haista paska.
onsdag, januari 17, 2007
onsdag, december 13, 2006
Jag ser inget, min världsbild är i vägen
Har ni någonsin kommit i kontakt med en människa som inte verkar ha någon religiös dimension alls? Ni vet, någon som sätter likhetstecken mellan orden religiositet och kristendom, inte på grund av allmän tankelättja, utan därför att hennes psykiska konstitution inte tillåter existensen av något “bortom denna värld”?
Det är underhållande att debattera religiositet med dessa stackare, eftersom deras argument för en ateistisk världsbild brukar snabbt ta slut. (Nu talar jag inte om sanna ateister, som efter noggrann övervägning kommit fram till sin tro, utan om såna som inte ens bekantar sig med religiositet innan de förkastar den.) Diskussionerna brukar avslutas med att “ateisten” slår näven i bordet och vägrar fortsätta.
Robert Anton Wilson har sagt att de sjukaste breven han får för sina böcker är från fundamentalistiska troende och från fundamentalistiska rationalister, och att breven ofta har exakt samma ton fastän de kommer från motsatta sidor av det metafysiska tankespektrumet. Men vad är då risken med att närma sig endera av de här extrema kanterna? Jo, i värsta fall är det en total vrångbild av personer och företeelser. Eftersom man redan har en korrekt modell av världen i sitt huvud måste allt som strider mot den per definition vara fel.
Det finns, lustigt nog, människor som förkastar Nietzsche, även om de inte läst nånting han skrivit. Zarathustra är tydligen endast en reseskildring. Somliga är livrädda för att ens bekanta sig med Nietzsche eftersom nazisterna inspirerades av vissa av hans tankar. En annan kliché är att kalla Nietzsche för poet men inte acceptera honom som filosof, precis som om dessa två skulle utesluta varandra. En av mina gamla lärare gjorde detta misstag, och jag misstänker att det var en fundamentalistisk kristen österbottnisk rörelse som satte käppar i hjulet för hans hjärnverksamhet; han sade även att "Freud skulle varit ett geni om han ej varit ateist". Men bara för att man inte förstår sig på en tänkares världsbild betyder det inte att denna är en intellektuell medelmåtta. Och när man ännu till är lika fientligt inställd till Jung som till Freud blir det närmast skrattretande.
Aleister Crowley har inte ännu lyckats bli kvitt den stämpeln som “världens ondaste man”, ett epitet som den brittiska pressen i dess evinnerliga smakfullhet gav honom. (Crowley själv var jävla smakfull.) Och än i denna dag, när folk talar om honom, säger de: “Ja den där djävulsdyrkaren...” Men igen är det människor som inte har läst ett enda ord av vad gubben skrivit; man säger: "Ja, har du läst Diary of a Drug Fiend", och man får “Va, han skrev böcker?” som svar. Ja, vad skulle han ha gjort då för att ha blivit “världens ondaste”? Suttit i en källare, skärande sig själv i armen med en pennkniv? Tillåt mig skratta och flagellera mig själv!
“Sku vara att bank in lite vett i skallen, satan, med hamarn”. Om det bara vore så lätt. Men jag måste erkänna att jag igen är inget bättre än de människor jag nämnt ovan. Jag har konsekvent vägrat att bekanta mig med Markoolios produktion, eftersom jag inte tål den människans dumma hundröst och manéer. Och jag tror inte att han har något att ge mig. Men vem vet, kanske Markoolio gömmer universums hemlighet i sina texter?
Det är underhållande att debattera religiositet med dessa stackare, eftersom deras argument för en ateistisk världsbild brukar snabbt ta slut. (Nu talar jag inte om sanna ateister, som efter noggrann övervägning kommit fram till sin tro, utan om såna som inte ens bekantar sig med religiositet innan de förkastar den.) Diskussionerna brukar avslutas med att “ateisten” slår näven i bordet och vägrar fortsätta.
Robert Anton Wilson har sagt att de sjukaste breven han får för sina böcker är från fundamentalistiska troende och från fundamentalistiska rationalister, och att breven ofta har exakt samma ton fastän de kommer från motsatta sidor av det metafysiska tankespektrumet. Men vad är då risken med att närma sig endera av de här extrema kanterna? Jo, i värsta fall är det en total vrångbild av personer och företeelser. Eftersom man redan har en korrekt modell av världen i sitt huvud måste allt som strider mot den per definition vara fel.
Det finns, lustigt nog, människor som förkastar Nietzsche, även om de inte läst nånting han skrivit. Zarathustra är tydligen endast en reseskildring. Somliga är livrädda för att ens bekanta sig med Nietzsche eftersom nazisterna inspirerades av vissa av hans tankar. En annan kliché är att kalla Nietzsche för poet men inte acceptera honom som filosof, precis som om dessa två skulle utesluta varandra. En av mina gamla lärare gjorde detta misstag, och jag misstänker att det var en fundamentalistisk kristen österbottnisk rörelse som satte käppar i hjulet för hans hjärnverksamhet; han sade även att "Freud skulle varit ett geni om han ej varit ateist". Men bara för att man inte förstår sig på en tänkares världsbild betyder det inte att denna är en intellektuell medelmåtta. Och när man ännu till är lika fientligt inställd till Jung som till Freud blir det närmast skrattretande.
Aleister Crowley har inte ännu lyckats bli kvitt den stämpeln som “världens ondaste man”, ett epitet som den brittiska pressen i dess evinnerliga smakfullhet gav honom. (Crowley själv var jävla smakfull.) Och än i denna dag, när folk talar om honom, säger de: “Ja den där djävulsdyrkaren...” Men igen är det människor som inte har läst ett enda ord av vad gubben skrivit; man säger: "Ja, har du läst Diary of a Drug Fiend", och man får “Va, han skrev böcker?” som svar. Ja, vad skulle han ha gjort då för att ha blivit “världens ondaste”? Suttit i en källare, skärande sig själv i armen med en pennkniv? Tillåt mig skratta och flagellera mig själv!
“Sku vara att bank in lite vett i skallen, satan, med hamarn”. Om det bara vore så lätt. Men jag måste erkänna att jag igen är inget bättre än de människor jag nämnt ovan. Jag har konsekvent vägrat att bekanta mig med Markoolios produktion, eftersom jag inte tål den människans dumma hundröst och manéer. Och jag tror inte att han har något att ge mig. Men vem vet, kanske Markoolio gömmer universums hemlighet i sina texter?
söndag, november 12, 2006
"Idag träffade jag W..."
Jag har inte uppdaterat Janne hatar på en bra stund. Aftonbladet skrev nyligen att bloggandet är ute. Och jag tror folk börjar bli leda på att en par gånger i veckan gräva sig genom tiotals kassa texter av vänner och bekanta. Nu vet jag inte om detta är rätt forum att ta ut min irritation på bloggarna, men jag tror att Jakobstads Tidning vore ett ännu sämre alternativ. Det är mest dagboksbloggarna som får mig att se rött, tyvärr.
Det finns ett underligt tankefel i många bloggares själsliv. Varför skriver folk inte ut vem de talar om utan använder bokstäver och initialer istället? "Igår var jag med K på kaffe. Vi talade om J och jag drack Earl Grey. Sedan fick jag dålig mage och gick på X". Jag bryr mig, om möjligt, ännu mindre i mina medmänniskors vardagar om det inte ens framkommer i texten vem eller vad det är frågan om. Det finns t.o.m människor som inte vågar skriva ut vad de varit med om. "Igår hände det något jätteroligt, men jag har lite ångest över det, på något sätt." Sedan slutar texten. Om man envisas med att skriva dagbok kan man väl åtminstone vara ärlig mot sig själv och andra som eventuellt läser vattenvällingen?
Jag ogillar starkt även när folk känner ett behov att skriva, men orkar inte, utan måste ursäkta sig själv. Lite som jag gjorde i början av detta inlägg, men tråkigare. "Jag har inte orkat blogga, har flyttat ihop med JKG och han tar upp all min tid. Här kommer en lista på vad jag gjort under det senaste halvåret. 1. Jag skaffade nya byxor. 2. Fem nya CD-skivor. 3. Fick jobb på kasslerfabriken." Yes, vad intressant! Som att läsa en inköpslista från ifjol!
Har dessa människor inte fattat att bloggen är forumet där man kan vältra sig i sitt eget postmodernt-urtråkiga liv, utan att censurera sig själv eller skylla ifrån sig? Internet är fritt, än så länge. Det är ett ingenmansland, som området mellan kön och rektum! Fattar ni det, va? Fattar ni? (Jag kan skriva rektum, och känner inget behov att förkorta det till R.)
Det finns ett underligt tankefel i många bloggares själsliv. Varför skriver folk inte ut vem de talar om utan använder bokstäver och initialer istället? "Igår var jag med K på kaffe. Vi talade om J och jag drack Earl Grey. Sedan fick jag dålig mage och gick på X". Jag bryr mig, om möjligt, ännu mindre i mina medmänniskors vardagar om det inte ens framkommer i texten vem eller vad det är frågan om. Det finns t.o.m människor som inte vågar skriva ut vad de varit med om. "Igår hände det något jätteroligt, men jag har lite ångest över det, på något sätt." Sedan slutar texten. Om man envisas med att skriva dagbok kan man väl åtminstone vara ärlig mot sig själv och andra som eventuellt läser vattenvällingen?
Jag ogillar starkt även när folk känner ett behov att skriva, men orkar inte, utan måste ursäkta sig själv. Lite som jag gjorde i början av detta inlägg, men tråkigare. "Jag har inte orkat blogga, har flyttat ihop med JKG och han tar upp all min tid. Här kommer en lista på vad jag gjort under det senaste halvåret. 1. Jag skaffade nya byxor. 2. Fem nya CD-skivor. 3. Fick jobb på kasslerfabriken." Yes, vad intressant! Som att läsa en inköpslista från ifjol!
Har dessa människor inte fattat att bloggen är forumet där man kan vältra sig i sitt eget postmodernt-urtråkiga liv, utan att censurera sig själv eller skylla ifrån sig? Internet är fritt, än så länge. Det är ett ingenmansland, som området mellan kön och rektum! Fattar ni det, va? Fattar ni? (Jag kan skriva rektum, och känner inget behov att förkorta det till R.)
onsdag, september 13, 2006
Radio Gagh Gagh Gurgleburgle Byääh!
Jag pendlar mellan Jakobstad och Vasa varje vecka, och jag lider av det oerhört, eftersom min förr så trogna kassettbandspelare i Fiaten gått sönder. För att inte falla i tristess måste jag ibland skruva på bilradion. Då hoppar mina öron bort och gömmer sig under passagerarsätet, snyftande av vax och vemod.
Varför finns det patrask av radiopratare som snackar strunt med varandra varje morgon? Vem har kommit på detta koncept, är det Satan? När man babblar med en kompis efter att ha gått på starksprit och metamfetamin i tre veckors tid kanske det inte kommer så bra grejer ur käften, men banne mig om det inte är vettigare än radiopratarnas small talk. Frågor som ”har du nånsin skalat lök så att ögonen tåras” och ”hur känns det att bli av med sin hela släkt i tsunamin”, vem vill ens höra svaret på sånt förbannat trams?
Det falska skrattet är det hemskaste ljud som en människa kan åstadkomma. Radioprataren behärskar detta läte till fullkomlighet. När en gäst eller en bisittare kommer med något aningen humoristiskt eller bara annars fyndigt som de flesta av oss skulle rycka på axlarna åt säger radiovärden: ”EHEHEHEHHHEHH *suger inåt* EHHH!” Och han säger verkligen detta, det är ett totalt kontrollerat och perfekt tajmat polite laughter, som har funktionen av att förlänga programmet med den tid som krävs för att radioprataren ska hinna hitta på en smart comeback. Och comebacken brukar vanligen bestå av ”ja, du har en poäng där...” eller något lika klyftigt. Oscar Wilde, eat your heart out! Bernard Shaw, get out of town! Dessa är ingenting jämfört med radiopratarens ”filosoferande” (fy fan vilket missplacerat ord!) om grannens pyttipannalukt i trappuppgången och andra viktiga iakttagelser.
Musiken på finska radiokanaler har det pratats om mycket i tiderna, så jag säger bara en sak om det. Har någon av er fått nog av Hard Rock Halleluja? Knappast. Så vi spelar den 25 gånger idag igen!
Varför finns det patrask av radiopratare som snackar strunt med varandra varje morgon? Vem har kommit på detta koncept, är det Satan? När man babblar med en kompis efter att ha gått på starksprit och metamfetamin i tre veckors tid kanske det inte kommer så bra grejer ur käften, men banne mig om det inte är vettigare än radiopratarnas small talk. Frågor som ”har du nånsin skalat lök så att ögonen tåras” och ”hur känns det att bli av med sin hela släkt i tsunamin”, vem vill ens höra svaret på sånt förbannat trams?
Det falska skrattet är det hemskaste ljud som en människa kan åstadkomma. Radioprataren behärskar detta läte till fullkomlighet. När en gäst eller en bisittare kommer med något aningen humoristiskt eller bara annars fyndigt som de flesta av oss skulle rycka på axlarna åt säger radiovärden: ”EHEHEHEHHHEHH *suger inåt* EHHH!” Och han säger verkligen detta, det är ett totalt kontrollerat och perfekt tajmat polite laughter, som har funktionen av att förlänga programmet med den tid som krävs för att radioprataren ska hinna hitta på en smart comeback. Och comebacken brukar vanligen bestå av ”ja, du har en poäng där...” eller något lika klyftigt. Oscar Wilde, eat your heart out! Bernard Shaw, get out of town! Dessa är ingenting jämfört med radiopratarens ”filosoferande” (fy fan vilket missplacerat ord!) om grannens pyttipannalukt i trappuppgången och andra viktiga iakttagelser.
Musiken på finska radiokanaler har det pratats om mycket i tiderna, så jag säger bara en sak om det. Har någon av er fått nog av Hard Rock Halleluja? Knappast. Så vi spelar den 25 gånger idag igen!
fredag, september 08, 2006
Janne R. knows great hair
Om någon är intresserad i varför jag alltid har perfekt hår, så ser ni svaret i bilden. Burt har världens bästa hår, och det blir tjockare och tjockare hela tiden! Precis som jag!
Tiden förstör allt
Varför ska det finnas orättvisor i världen? Som t.ex. att David Hasselhoff aldrig åldras. Killen kunde ännu vara med i Knight Rider, för fasiken. Men Hasselhoff kommer inte att användas i en eventuell kommande Knight Rider-film, eftersom han anses vara ute. Hur kan Gud diskrimineras på detta viset?
"Time is the fire in which we burn", säger Malcolm McDowell i Star Trek: Generations. Det finns planer på en långfilm om MacGyver, en annan av min barndoms hjältar. Men om filmen blir gjord ska producenterna inte använda Richard Dean Anderson, utan de ska byta ut honom mot en yngre hunk, säkert Luke Perry eller nån annan tonårsidol, ni vet för att locka ungdomen som ser på Saved by the Bell och 90210. Men MacGyver utan Anderson är som en skönhet utan ögon, näsa, mun och annat tjafs. Den som tvivlar på att Anderson skulle klara av rollen kan kolla in denna reklam.
En långfilm om Dallas kommer snart, och tydligen ska John Travolta spela J.R. Ewing, även om Larry Hagman ännu är vid livet. Vilken blunder. Hagman är visserligen till åren kommen, men Bruce Lee och Marlon Brando gjorde roller långt efter dödens intrång! Säkerligen kan det gamla hästansiktet Travolta göra en lyckad skurk, men J.R. blir han knappast.
Jag vill att Larry Hagman ska spela J.R. Ewing, jag vill att Anderson spelar MacGyver och jag är införstådd med att Hasselhoff är född till att spela Michael Knight. Annars kan dom lika bra låta George Lazenby göra alla rollerna. Tiden förstör verkligen allt. Eller kanske inte. Kan det vara så, att tiden är vår ständiga vän: den låter oss uppskatta varje ögonblick, eftersom vi vet att de aldrig kommer igen?
Ja, jag tar min livsfilosofi från Star Trek. Nämnde jag William Shatner inte får vara med i nästa Star Trek-film? Åldersrasism! Genirasism! Kolla in detta och gråt över tidernas orättvisor, kids!
"Time is the fire in which we burn", säger Malcolm McDowell i Star Trek: Generations. Det finns planer på en långfilm om MacGyver, en annan av min barndoms hjältar. Men om filmen blir gjord ska producenterna inte använda Richard Dean Anderson, utan de ska byta ut honom mot en yngre hunk, säkert Luke Perry eller nån annan tonårsidol, ni vet för att locka ungdomen som ser på Saved by the Bell och 90210. Men MacGyver utan Anderson är som en skönhet utan ögon, näsa, mun och annat tjafs. Den som tvivlar på att Anderson skulle klara av rollen kan kolla in denna reklam.
En långfilm om Dallas kommer snart, och tydligen ska John Travolta spela J.R. Ewing, även om Larry Hagman ännu är vid livet. Vilken blunder. Hagman är visserligen till åren kommen, men Bruce Lee och Marlon Brando gjorde roller långt efter dödens intrång! Säkerligen kan det gamla hästansiktet Travolta göra en lyckad skurk, men J.R. blir han knappast.
Jag vill att Larry Hagman ska spela J.R. Ewing, jag vill att Anderson spelar MacGyver och jag är införstådd med att Hasselhoff är född till att spela Michael Knight. Annars kan dom lika bra låta George Lazenby göra alla rollerna. Tiden förstör verkligen allt. Eller kanske inte. Kan det vara så, att tiden är vår ständiga vän: den låter oss uppskatta varje ögonblick, eftersom vi vet att de aldrig kommer igen?
Ja, jag tar min livsfilosofi från Star Trek. Nämnde jag William Shatner inte får vara med i nästa Star Trek-film? Åldersrasism! Genirasism! Kolla in detta och gråt över tidernas orättvisor, kids!
lördag, augusti 05, 2006
En portion hat
Wuf! Nu är jag tillbaka. Har haft sommarledigt från allt hat, men nu har jag samlat nya idéer om vad som är fult, äckligt, smaklöst och bara allmänt mefistofeliskt här i världen. Vi börjar med folk.
Varför finns det folk som är längre än jag? Det är så jävla onödigt. Jag är 172 (och en halv) cm, räcker det inte satan till? När en kille på 1,90 med vit T-skjorta, grå shorts och sommarsandaler ackompanjerade med med oklippta tånaglar sätter sig i grannbordet vid puben vill jag slå honom så hårt att han måste äta sin Korv-Görans grillpanna i flytande form. Jag tycker detta är en sund inställning, men tyvärr skulle liberalerna klaga om jag förvandlades till vigilant.
På tal om sandaler… Nånting annat som äcklar mig är reklammakarnas fotfetischism. Vem, förutom Quentin Tarantino, vill se en massa fötter allstans? Köper vi kondomer, resor, telefonabonnemang och blåmögelost bara för att nåns äckliga fötter visas förstorade på en plansch? Det finns en orsak till att vi använder strumpor. Våra tår är atavismer, liksom vissa människor har svansar. Okej, att visa fötter är inte så hemskt i sig, men det existerar nånting som heter pedikyr, som reklammännen borde sätta sig in i.
Och jag hatar ordet solidaritet. Det är så fult och efterblivet. Varför inte bara säga ”idealistiskt högmod” och ”Polen tråkar ut mig”?
Varför finns det folk som är längre än jag? Det är så jävla onödigt. Jag är 172 (och en halv) cm, räcker det inte satan till? När en kille på 1,90 med vit T-skjorta, grå shorts och sommarsandaler ackompanjerade med med oklippta tånaglar sätter sig i grannbordet vid puben vill jag slå honom så hårt att han måste äta sin Korv-Görans grillpanna i flytande form. Jag tycker detta är en sund inställning, men tyvärr skulle liberalerna klaga om jag förvandlades till vigilant.
På tal om sandaler… Nånting annat som äcklar mig är reklammakarnas fotfetischism. Vem, förutom Quentin Tarantino, vill se en massa fötter allstans? Köper vi kondomer, resor, telefonabonnemang och blåmögelost bara för att nåns äckliga fötter visas förstorade på en plansch? Det finns en orsak till att vi använder strumpor. Våra tår är atavismer, liksom vissa människor har svansar. Okej, att visa fötter är inte så hemskt i sig, men det existerar nånting som heter pedikyr, som reklammännen borde sätta sig in i.
Och jag hatar ordet solidaritet. Det är så fult och efterblivet. Varför inte bara säga ”idealistiskt högmod” och ”Polen tråkar ut mig”?
söndag, maj 21, 2006
Eurotrash
Eurovision Song Contest är förbi, och för första gången i mitt liv måste jag inte hitta en pupilldonator efter jag rivit ögonen ur huvudet vid crescendot av Finlands bidrag. Måhända Lordi är groteska, men de är i ägo av en estetik och professionalitet som inte hittas i den finska iskelmä-världen.
Det var nån som igår påstod att Finland borde sänt den våta svärmorsdrömmen Tomi Metsäketo till Eurovisionstävlingen, eftersom Irland gick till "jatkot" med deras motsavarande smörsångare (gubben med ögonbrynen). Det låter inte riktigt smart, eftersom Irland kom på tionde plats. Dessutom tror jag Europa hellre röstar på en Johnny Logan-wannabe än på en "finntupp" (uttrycket passar Metsäketo) som bräker på italienska.
Jag skrattade högt åt Storbritanniens bidrag Teenage Life, jag tyckte cockneyflickorna var charmerande i sina skoluniformer. Men raptexten var nog bland det mest platta jag hört: Dwelling on the past, from back when I was young. Thinking of my school days and trying to write this song...
– Jag skiter i skapelseprocessen, det är väl inget att börja en låt med?
Lordi har fått så jävla mycket elak kritik och lögner spridda om sig att om jag vore dom skulle jag stämma t.ex. Isä Mitro för ärekränkning. (Prästen sa bl.a. att Lordis namn är en blasfemi. Jasså... då är brittiska aristokrater illa ute när de står inför Sankte Per: "Lord Jim, I presume? You can go straight to hell...")
Dessa människor är idioter. Eller "idioter" är ett alltför bra epitet för dem. Idioter är stackare, oförmögna att tänka, medan Lordi-dissarna nog äger ett intellekt, men använder det för att försvara sina i kroppshåligheterna djupt inrotade käpphästar. Falsk logik ("Finland blir utskrattat pga Lordi men inte pga Kojo, Nina Åström eller Sillanpää") och rena lögner ("Det var bara tonåringar som röstade på Finland"). Jävla många tonåringar sitter och ser på tantmusik på lördag kväll.
Inte heller proteströst-scenariot var sant, eftersom om proteströstarna vore i majoritet skulle de valt Litauens bajskorvar LT United till vinnare. Och nu börjar säkert häxjakten på nytt. Alla länder som gav röster åt Lordi fuskade säkert. Eller så var Lordis vinst en sionistisk konspiration, menat att skaka grundvalarna av den Europeiska unionen.
Mr. Lordi själv har blivit till en inspiration för mig: han visar hur långt man kan komma med att "aldrig växa upp", dvs inte robotiseras till tråkighet och Radio Nova på arbetsplatsen. Och han är en f.d. filmstuderande som diggar Masters of the Universe. Vad är nu bättre än det?
Det var nån som igår påstod att Finland borde sänt den våta svärmorsdrömmen Tomi Metsäketo till Eurovisionstävlingen, eftersom Irland gick till "jatkot" med deras motsavarande smörsångare (gubben med ögonbrynen). Det låter inte riktigt smart, eftersom Irland kom på tionde plats. Dessutom tror jag Europa hellre röstar på en Johnny Logan-wannabe än på en "finntupp" (uttrycket passar Metsäketo) som bräker på italienska.
Jag skrattade högt åt Storbritanniens bidrag Teenage Life, jag tyckte cockneyflickorna var charmerande i sina skoluniformer. Men raptexten var nog bland det mest platta jag hört: Dwelling on the past, from back when I was young. Thinking of my school days and trying to write this song...
– Jag skiter i skapelseprocessen, det är väl inget att börja en låt med?
Lordi har fått så jävla mycket elak kritik och lögner spridda om sig att om jag vore dom skulle jag stämma t.ex. Isä Mitro för ärekränkning. (Prästen sa bl.a. att Lordis namn är en blasfemi. Jasså... då är brittiska aristokrater illa ute när de står inför Sankte Per: "Lord Jim, I presume? You can go straight to hell...")
Dessa människor är idioter. Eller "idioter" är ett alltför bra epitet för dem. Idioter är stackare, oförmögna att tänka, medan Lordi-dissarna nog äger ett intellekt, men använder det för att försvara sina i kroppshåligheterna djupt inrotade käpphästar. Falsk logik ("Finland blir utskrattat pga Lordi men inte pga Kojo, Nina Åström eller Sillanpää") och rena lögner ("Det var bara tonåringar som röstade på Finland"). Jävla många tonåringar sitter och ser på tantmusik på lördag kväll.
Inte heller proteströst-scenariot var sant, eftersom om proteströstarna vore i majoritet skulle de valt Litauens bajskorvar LT United till vinnare. Och nu börjar säkert häxjakten på nytt. Alla länder som gav röster åt Lordi fuskade säkert. Eller så var Lordis vinst en sionistisk konspiration, menat att skaka grundvalarna av den Europeiska unionen.
Mr. Lordi själv har blivit till en inspiration för mig: han visar hur långt man kan komma med att "aldrig växa upp", dvs inte robotiseras till tråkighet och Radio Nova på arbetsplatsen. Och han är en f.d. filmstuderande som diggar Masters of the Universe. Vad är nu bättre än det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)