Viktor, Vivan, Viivi och Wagner

Jag hatar innerligt serien Viivi & Wagner. Förhållandena förblir ytliga, det finns inga verkliga problem eller kriser. Ett Huset fullt-avsnitt har mer drama i sig. Tuffa Viktor (Andy Capp) av Reg Smythe är däremot en mycket bättre serie (jag kan inte förstå varför Jakobstads Tidning böt Tuffa Viktor till den gemene Hälge). Reg Smythe förmår att på ett intressant sätt berätta om ett misslyckat parförhållande.

Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.

Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.

Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?

Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.

Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.