Jag ser inget, min världsbild är i vägen

Har ni någonsin kommit i kontakt med en människa som inte verkar ha någon religiös dimension alls? Ni vet, någon som sätter likhetstecken mellan orden religiositet och kristendom, inte på grund av allmän tankelättja, utan därför att hennes psykiska konstitution inte tillåter existensen av något “bortom denna värld”?

Det är underhållande att debattera religiositet med dessa stackare, eftersom deras argument för en ateistisk världsbild brukar snabbt ta slut. (Nu talar jag inte om sanna ateister, som efter noggrann övervägning kommit fram till sin tro, utan om såna som inte ens bekantar sig med religiositet innan de förkastar den.) Diskussionerna brukar avslutas med att “ateisten” slår näven i bordet och vägrar fortsätta.

Robert Anton Wilson har sagt att de sjukaste breven han får för sina böcker är från fundamentalistiska troende och från fundamentalistiska rationalister, och att breven ofta har exakt samma ton fastän de kommer från motsatta sidor av det metafysiska tankespektrumet. Men vad är då risken med att närma sig endera av de här extrema kanterna? Jo, i värsta fall är det en total vrångbild av personer och företeelser. Eftersom man redan har en korrekt modell av världen i sitt huvud måste allt som strider mot den per definition vara fel.

Det finns, lustigt nog, människor som förkastar Nietzsche, även om de inte läst nånting han skrivit. Zarathustra är tydligen endast en reseskildring. Somliga är livrädda för att ens bekanta sig med Nietzsche eftersom nazisterna inspirerades av vissa av hans tankar. En annan kliché är att kalla Nietzsche för poet men inte acceptera honom som filosof, precis som om dessa två skulle utesluta varandra. En av mina gamla lärare gjorde detta misstag, och jag misstänker att det var en fundamentalistisk kristen österbottnisk rörelse som satte käppar i hjulet för hans hjärnverksamhet; han sade även att "Freud skulle varit ett geni om han ej varit ateist". Men bara för att man inte förstår sig på en tänkares världsbild betyder det inte att denna är en intellektuell medelmåtta. Och när man ännu till är lika fientligt inställd till Jung som till Freud blir det närmast skrattretande.

Aleister Crowley har inte ännu lyckats bli kvitt den stämpeln som “världens ondaste man”, ett epitet som den brittiska pressen i dess evinnerliga smakfullhet gav honom. (Crowley själv var jävla smakfull.) Och än i denna dag, när folk talar om honom, säger de: “Ja den där djävulsdyrkaren...” Men igen är det människor som inte har läst ett enda ord av vad gubben skrivit; man säger: "Ja, har du läst Diary of a Drug Fiend", och man får “Va, han skrev böcker?” som svar. Ja, vad skulle han ha gjort då för att ha blivit “världens ondaste”? Suttit i en källare, skärande sig själv i armen med en pennkniv? Tillåt mig skratta och flagellera mig själv!

“Sku vara att bank in lite vett i skallen, satan, med hamarn”. Om det bara vore så lätt. Men jag måste erkänna att jag igen är inget bättre än de människor jag nämnt ovan. Jag har konsekvent vägrat att bekanta mig med Markoolios produktion, eftersom jag inte tål den människans dumma hundröst och manéer. Och jag tror inte att han har något att ge mig. Men vem vet, kanske Markoolio gömmer universums hemlighet i sina texter?