Jännittääkö?

Jag hörde om ett finskt TV-inslag där en reporter intervjuade fyraåringar inför en barnträdgårdsjulfest. En av frågorna var "Jännittääkö?" ("Är ni nervösa?") Ni förstår, i Finland ska fyraåringar anpassa sig efter de äldres ångest och rädsla för att stå på scen, som de i sin tur har ärvt av deras föräldrar.

Finska journalister frågar ofta sånhärnt, men jag tycker det är väldigt fräckt att fråga t.ex. en backhoppare eller en schlagertävlingsfinalist om denna är nervös inför tävlingen. En fråga av det här slaget kan ju inte vara positivt menad överhuvudtaget. Och vad ska man svara på sån surdeg? "Ja, jag är satans nervös och har skitit ner mig två gånger. Akta dig, jag måste spy snart..." Och "jännittääkö" päverkar nog de finska framgångarna.

Tävlingsidrottare säger ofta att dom försöker bli bland de 15 bästa. Bara i Finland är vi så blåsta att vi inte ens vill vinna. "Framtiden exiterar först i fantasin, sedan i viljan, och slutligen i verkligheten." Men om man inte ens kan tänka sig en vinst, hur är den då möjligt att uppnå?

Detta är Jantelagen i fullt bruk, ratifierad av det slavklimat som råder i en alltför stor del av befolkningen. Tyvärr leder inte "jag ska inte tro att jag är någonting" till framgång, utan till nederlag och bitterhet. En gammal människa, som levt sitt liv efter denna inställning, är inte bara en allmänt negativt intälld person utan även en energilös tråkboll. Vi har alla träffat sådana människoskuggor, och det är synd att se vad åratal av pessimism tar sig uttryck i hela deras fysiska och psykiska verklighet.

Vad är då botemedlet för detta feltänkande? Anthony Hopkins frågade en gammal präst om detta, och svaret han fick var att "Fuck it" var den bästa bönen. Vad prästen menade var att om bara man förberett sig väl så ska man låta universum utvidga sig som det är menat. Om det skiter sig så skiter det sig. Och då är nervositet en omöjlighet.

Jännittääkö? — Haista paska.