Wuf! Nu är jag tillbaka. Har haft sommarledigt från allt hat, men nu har jag samlat nya idéer om vad som är fult, äckligt, smaklöst och bara allmänt mefistofeliskt här i världen. Vi börjar med folk.
Varför finns det folk som är längre än jag? Det är så jävla onödigt. Jag är 172 (och en halv) cm, räcker det inte satan till? När en kille på 1,90 med vit T-skjorta, grå shorts och sommarsandaler ackompanjerade med med oklippta tånaglar sätter sig i grannbordet vid puben vill jag slå honom så hårt att han måste äta sin Korv-Görans grillpanna i flytande form. Jag tycker detta är en sund inställning, men tyvärr skulle liberalerna klaga om jag förvandlades till vigilant.
På tal om sandaler… Nånting annat som äcklar mig är reklammakarnas fotfetischism. Vem, förutom Quentin Tarantino, vill se en massa fötter allstans? Köper vi kondomer, resor, telefonabonnemang och blåmögelost bara för att nåns äckliga fötter visas förstorade på en plansch? Det finns en orsak till att vi använder strumpor. Våra tår är atavismer, liksom vissa människor har svansar. Okej, att visa fötter är inte så hemskt i sig, men det existerar nånting som heter pedikyr, som reklammännen borde sätta sig in i.
Och jag hatar ordet solidaritet. Det är så fult och efterblivet. Varför inte bara säga ”idealistiskt högmod” och ”Polen tråkar ut mig”?
lördag, augusti 05, 2006
söndag, maj 21, 2006
Eurotrash
Eurovision Song Contest är förbi, och för första gången i mitt liv måste jag inte hitta en pupilldonator efter jag rivit ögonen ur huvudet vid crescendot av Finlands bidrag. Måhända Lordi är groteska, men de är i ägo av en estetik och professionalitet som inte hittas i den finska iskelmä-världen.
Det var nån som igår påstod att Finland borde sänt den våta svärmorsdrömmen Tomi Metsäketo till Eurovisionstävlingen, eftersom Irland gick till "jatkot" med deras motsavarande smörsångare (gubben med ögonbrynen). Det låter inte riktigt smart, eftersom Irland kom på tionde plats. Dessutom tror jag Europa hellre röstar på en Johnny Logan-wannabe än på en "finntupp" (uttrycket passar Metsäketo) som bräker på italienska.
Jag skrattade högt åt Storbritanniens bidrag Teenage Life, jag tyckte cockneyflickorna var charmerande i sina skoluniformer. Men raptexten var nog bland det mest platta jag hört: Dwelling on the past, from back when I was young. Thinking of my school days and trying to write this song...
– Jag skiter i skapelseprocessen, det är väl inget att börja en låt med?
Lordi har fått så jävla mycket elak kritik och lögner spridda om sig att om jag vore dom skulle jag stämma t.ex. Isä Mitro för ärekränkning. (Prästen sa bl.a. att Lordis namn är en blasfemi. Jasså... då är brittiska aristokrater illa ute när de står inför Sankte Per: "Lord Jim, I presume? You can go straight to hell...")
Dessa människor är idioter. Eller "idioter" är ett alltför bra epitet för dem. Idioter är stackare, oförmögna att tänka, medan Lordi-dissarna nog äger ett intellekt, men använder det för att försvara sina i kroppshåligheterna djupt inrotade käpphästar. Falsk logik ("Finland blir utskrattat pga Lordi men inte pga Kojo, Nina Åström eller Sillanpää") och rena lögner ("Det var bara tonåringar som röstade på Finland"). Jävla många tonåringar sitter och ser på tantmusik på lördag kväll.
Inte heller proteströst-scenariot var sant, eftersom om proteströstarna vore i majoritet skulle de valt Litauens bajskorvar LT United till vinnare. Och nu börjar säkert häxjakten på nytt. Alla länder som gav röster åt Lordi fuskade säkert. Eller så var Lordis vinst en sionistisk konspiration, menat att skaka grundvalarna av den Europeiska unionen.
Mr. Lordi själv har blivit till en inspiration för mig: han visar hur långt man kan komma med att "aldrig växa upp", dvs inte robotiseras till tråkighet och Radio Nova på arbetsplatsen. Och han är en f.d. filmstuderande som diggar Masters of the Universe. Vad är nu bättre än det?
Det var nån som igår påstod att Finland borde sänt den våta svärmorsdrömmen Tomi Metsäketo till Eurovisionstävlingen, eftersom Irland gick till "jatkot" med deras motsavarande smörsångare (gubben med ögonbrynen). Det låter inte riktigt smart, eftersom Irland kom på tionde plats. Dessutom tror jag Europa hellre röstar på en Johnny Logan-wannabe än på en "finntupp" (uttrycket passar Metsäketo) som bräker på italienska.
Jag skrattade högt åt Storbritanniens bidrag Teenage Life, jag tyckte cockneyflickorna var charmerande i sina skoluniformer. Men raptexten var nog bland det mest platta jag hört: Dwelling on the past, from back when I was young. Thinking of my school days and trying to write this song...
– Jag skiter i skapelseprocessen, det är väl inget att börja en låt med?
Lordi har fått så jävla mycket elak kritik och lögner spridda om sig att om jag vore dom skulle jag stämma t.ex. Isä Mitro för ärekränkning. (Prästen sa bl.a. att Lordis namn är en blasfemi. Jasså... då är brittiska aristokrater illa ute när de står inför Sankte Per: "Lord Jim, I presume? You can go straight to hell...")
Dessa människor är idioter. Eller "idioter" är ett alltför bra epitet för dem. Idioter är stackare, oförmögna att tänka, medan Lordi-dissarna nog äger ett intellekt, men använder det för att försvara sina i kroppshåligheterna djupt inrotade käpphästar. Falsk logik ("Finland blir utskrattat pga Lordi men inte pga Kojo, Nina Åström eller Sillanpää") och rena lögner ("Det var bara tonåringar som röstade på Finland"). Jävla många tonåringar sitter och ser på tantmusik på lördag kväll.
Inte heller proteströst-scenariot var sant, eftersom om proteströstarna vore i majoritet skulle de valt Litauens bajskorvar LT United till vinnare. Och nu börjar säkert häxjakten på nytt. Alla länder som gav röster åt Lordi fuskade säkert. Eller så var Lordis vinst en sionistisk konspiration, menat att skaka grundvalarna av den Europeiska unionen.
Mr. Lordi själv har blivit till en inspiration för mig: han visar hur långt man kan komma med att "aldrig växa upp", dvs inte robotiseras till tråkighet och Radio Nova på arbetsplatsen. Och han är en f.d. filmstuderande som diggar Masters of the Universe. Vad är nu bättre än det?
söndag, maj 07, 2006
Sund skepticism?
Nu är jag arg! (Ingen överraskning, eller hur?)
James Randi, som gjort karriär av att förstöra ryktet för forskare i paranormala fenomen, har en välkänd utmaning på James Randi Educational Foundation. En miljon dollars till den som klarar av att under kontrollerade förhållanden bevisa något paranormalt. Websidan lovar följande: "At JREF, we offer a one-million-dollar prize to anyone who can show, under proper observing conditions, evidence of any paranormal, supernatural, or occult power or event." Verkar lovande, eller hur?
Men i verkligheten är detta miljondollarpris inte värt pixlarna det är skrivet med. Rico Kolodzey, en tysk som påstod sig kunna leva utan mat, kontaktade Randi år 1999. Logiken säger att Kolodzeys påstådda förmåga kunde med enkelhet testas: sätt Rico i en cell, naken, med en vattenkran och en WC-stol, koppla på en webcam – och vänta. Hur svarade Randi på Kolodzeys brev?
Mr. Kolodzey:
Don't treat us like children. We only respond to responsible claims.
Are you actually claiming that you have not consumed any food products except water, since the end of 1998? If this is what you are saying, did you think for one moment that we would believe it?
If this is actually your claim, you're a liar and a fraud. We are not interested in pursuing this further, nor will we exchange correspondence with you on the matter.
Signed, James Randi.
Intressant: Randi vet att Kolodzey är en bluff a priori. Eftersom Randi vet detta måste vi dra slutsatsen att Randi själv äger parapsykiska förmågor och han borde ge miljonen till sig själv. Det andra alternativet är att Randis "challenge" är en bluff.
"... did you think for one moment that we would believe it?" Detta är Tro, inte Vetenskap. Och eftersom man inte får delta om man påstår sig ha en alltför fantastiskt förmåga är nog Randis pengar i tryggt förvar. I ett diskussionforum på JREF:s hemsida säger Randi: "Cloud-busting and living- without-eating are off the JREF list, because they're just so damn silly and juvenile."
Jaha. Cloud-busting (att påverka moln på himlen med tankekraft) ÄR ganska "silly", men i historien finns det finns dokumenterat många fall av folk som levt utan föda. Tänk vilken framgång för vetenskapen om det kunde bevisas! Och vilken framgång för JREF om det inte kunde bevisas. Även den mest härdade rationalisten kan väl se Randis tankefel här... Kommentera gärna!
Kommer vi att få veta om parapsykiska fenomen är verklighet eller en illusion? Inte med Randis hjälp åtminstone. Han har nyligen genomgått en hjärtoperation, och jag hoppas han återhämtar sig, eftersom hans ovilja till vetenskaplig forskning är, om inte annat, väldigt underhållande i sin dåraktighet. Men nackdelen är att vissa lättlurade går på hans lögner och halvsanningar, som han visat prov på.
Statisktiken visar att högre utbildade människor har en tendens att tro på det "övernaturligas" möjlighet, medan lägre utbildade har en tendens att förkasta, utan granskning, det som inte råkar stämma överens med Newtons urverksmodell av universum. James Randi tillhör tyvärr den senare gruppen av människor.
James Randi, som gjort karriär av att förstöra ryktet för forskare i paranormala fenomen, har en välkänd utmaning på James Randi Educational Foundation. En miljon dollars till den som klarar av att under kontrollerade förhållanden bevisa något paranormalt. Websidan lovar följande: "At JREF, we offer a one-million-dollar prize to anyone who can show, under proper observing conditions, evidence of any paranormal, supernatural, or occult power or event." Verkar lovande, eller hur?
Men i verkligheten är detta miljondollarpris inte värt pixlarna det är skrivet med. Rico Kolodzey, en tysk som påstod sig kunna leva utan mat, kontaktade Randi år 1999. Logiken säger att Kolodzeys påstådda förmåga kunde med enkelhet testas: sätt Rico i en cell, naken, med en vattenkran och en WC-stol, koppla på en webcam – och vänta. Hur svarade Randi på Kolodzeys brev?
Mr. Kolodzey:
Don't treat us like children. We only respond to responsible claims.
Are you actually claiming that you have not consumed any food products except water, since the end of 1998? If this is what you are saying, did you think for one moment that we would believe it?
If this is actually your claim, you're a liar and a fraud. We are not interested in pursuing this further, nor will we exchange correspondence with you on the matter.
Signed, James Randi.
Intressant: Randi vet att Kolodzey är en bluff a priori. Eftersom Randi vet detta måste vi dra slutsatsen att Randi själv äger parapsykiska förmågor och han borde ge miljonen till sig själv. Det andra alternativet är att Randis "challenge" är en bluff.
"... did you think for one moment that we would believe it?" Detta är Tro, inte Vetenskap. Och eftersom man inte får delta om man påstår sig ha en alltför fantastiskt förmåga är nog Randis pengar i tryggt förvar. I ett diskussionforum på JREF:s hemsida säger Randi: "Cloud-busting and living- without-eating are off the JREF list, because they're just so damn silly and juvenile."
Jaha. Cloud-busting (att påverka moln på himlen med tankekraft) ÄR ganska "silly", men i historien finns det finns dokumenterat många fall av folk som levt utan föda. Tänk vilken framgång för vetenskapen om det kunde bevisas! Och vilken framgång för JREF om det inte kunde bevisas. Även den mest härdade rationalisten kan väl se Randis tankefel här... Kommentera gärna!
Kommer vi att få veta om parapsykiska fenomen är verklighet eller en illusion? Inte med Randis hjälp åtminstone. Han har nyligen genomgått en hjärtoperation, och jag hoppas han återhämtar sig, eftersom hans ovilja till vetenskaplig forskning är, om inte annat, väldigt underhållande i sin dåraktighet. Men nackdelen är att vissa lättlurade går på hans lögner och halvsanningar, som han visat prov på.
Statisktiken visar att högre utbildade människor har en tendens att tro på det "övernaturligas" möjlighet, medan lägre utbildade har en tendens att förkasta, utan granskning, det som inte råkar stämma överens med Newtons urverksmodell av universum. James Randi tillhör tyvärr den senare gruppen av människor.
fredag, maj 05, 2006
Arse You Like It
Igår spelade jag Trivial Pursuit vid puben (där jag kallar det Trivial Spurguit) och hittade frågan "Vilken är den oftast uppsatta av Shakespeares pjäser?" Jag trodde det var Hamlet eller Macbeth (som jag ungdomligt kallar MacBeat), men det visade sig vara Som ni behagar, en pjäs obildade jag aldrig hört om – jag har bara läst 30 sidor av Ivor Browns trevligt skrivna Shakespeare-biografi. I dagens värld har folk otroligt stora luckor i sin allmänbildning, och jag är inget undantag. Jag satte pjäsens namn på minnet innan ölens dimmor begravde det.
Likt fågel Fenix steg namnet upp i mina tankar när jag satt vid datamaskinen idag. Jag fann att det är en pastoral vid namn As You Like It, något som ALLA tydligen vet förutom jag. Jasså, tänkte jag, och fortsatte med vad jag höll på med: läsande av kritik mot dogmatisk skepticism. Jag såg ordet "touchstone" och obildade jag undrade vad det var, förutom filmbolaget förstås. Jag slog upp i Wikipedia, det var nån jävla slipsten, inte så intressant, men jag hittade detta i inledningen: "For the Shakespearean role, see As You Like It."
Vad betydde detta? Innehåller Shakespeares pjäs något jag borde känna till? Eller ska jag ta reda på "touchstones" ockulta innebörd? Jag brukar bli arg och ledsen när jag inte vet hur jag ska hitta svaren på synkronicitetsfenomenen.
Men denna gång var svaret var lätt att hitta, för en gångs skull. Jag hade ställt Trivialfrågan till huvudrollsinnehavaren i mitt slutarbete i film-och TV. Filmen är en lättsam dramakomedi utan större konstnärliga ambitioner. När jag läste om kritiken mot Shakespeares pjäs hittade jag detta:
"Shaw liked to think that Shakespeare wrote the play as a mere crowdpleaser, and signalled his own middling opinion of the work by calling it As You Like It — as if the playwright did not agree." Exakt samma inställning hade jag när jag började på mitt slutarbete. Och om The Shake gjorde det behöver inte heller jag skämmas för mitt "underhållande av massorna". Populariteten av As You Like It bevisar det. Screw art!
Likt fågel Fenix steg namnet upp i mina tankar när jag satt vid datamaskinen idag. Jag fann att det är en pastoral vid namn As You Like It, något som ALLA tydligen vet förutom jag. Jasså, tänkte jag, och fortsatte med vad jag höll på med: läsande av kritik mot dogmatisk skepticism. Jag såg ordet "touchstone" och obildade jag undrade vad det var, förutom filmbolaget förstås. Jag slog upp i Wikipedia, det var nån jävla slipsten, inte så intressant, men jag hittade detta i inledningen: "For the Shakespearean role, see As You Like It."
Vad betydde detta? Innehåller Shakespeares pjäs något jag borde känna till? Eller ska jag ta reda på "touchstones" ockulta innebörd? Jag brukar bli arg och ledsen när jag inte vet hur jag ska hitta svaren på synkronicitetsfenomenen.
Men denna gång var svaret var lätt att hitta, för en gångs skull. Jag hade ställt Trivialfrågan till huvudrollsinnehavaren i mitt slutarbete i film-och TV. Filmen är en lättsam dramakomedi utan större konstnärliga ambitioner. När jag läste om kritiken mot Shakespeares pjäs hittade jag detta:
"Shaw liked to think that Shakespeare wrote the play as a mere crowdpleaser, and signalled his own middling opinion of the work by calling it As You Like It — as if the playwright did not agree." Exakt samma inställning hade jag när jag började på mitt slutarbete. Och om The Shake gjorde det behöver inte heller jag skämmas för mitt "underhållande av massorna". Populariteten av As You Like It bevisar det. Screw art!
onsdag, maj 03, 2006
Ålderdomen
Ofta, utan orsak, har jag begrundat och beundrat äldre människor. Detta är således ett forum för att verkligen kunna HATA dem (eller tanken om dem, men det är väl detsamma).
Vad hatar jag med gammalt folk? De äldre damerna har vita strumpbyxor och trenchcoats. Herrarna älskar känslan av byxor dragna upp till till armhålorna. Urindrivande medel. Rullstolsburenhet, en eufemism som får rullstolsbundenheten att verka som ett intellektuellt val och inte som ett tvång.
Kepsar och rutiga byxor är okej om man spelar golf, men inte annars - har ni nånsin sett en fullvuxen människa i keps utan stolthet? Vilka tråkmånsar... Eller träningsoveral? Att se en 75-åring i träningsdräkt är uppfriskande om man befinner sig på en motionsled. Men när man ser dessa stackare i Prisma! Gamlingar som inte kan klä sig är en lika deprimerande syn som dåliga gamla skådespelare: de har haft hela livet att lära sig en sak men misslyckas ändå totalt.
Räknande av pengar i snabbköpskassan borde man väl ha lärt sig vid 88 fyllda. Men... tänk hur skit dessa människor tydligen mår hela tiden. Baksmällan efter vappen är ingenting jämfört med liggsåren efter åratal av sängtillvaro. Jag har haft släktingar och bekanta som jobbat på dofthusen som kallas äldreboende. De ensammas stank av desinficeringsmedel, urin och hopplöshet är något som jag kommer att undvika det så långt som möjligt.
Det värsta är just att bli ensam. Allihopa omkring en dör bort. Därför tänker jag inte åldras, det är en gräsligt tråkig hobby. Jag tänker bara dö bort.
lördag, april 22, 2006
torsdag, april 20, 2006
E621
Jag tänkte idag på varför många tycker om att äta så vedervärdig mat här i landet. Min bror Johnny beskriver bristen på matkultur i ett intressant blogginlägg, och när man läser recept på finska nätsidor undrar man om dessa människor mist sina smaklökar i nån tragisk olycka.
En karikatyr av en finländsk man köper 500 g svinstrimlor, en påse makaroner, sojasås och ketchup. Han klarar av att tillreda detta - och ännu värre: att tycka om denna "rätt". Detta vansinniga beteende beror på umami.
Umami är den femte smaken, smaken av protein som ger en "jag måste äta mera"-känsla. Receptormolekylen för umami är orsaken till att man kan äta 1500 gram skinka på julafton. Detta är smaken av natriumglutamat.
Ämnet hittas i stora mängder i bl.a. i mögelost, soja och ketchup. Livsmedelsindustrin tillsätter det salivbildande glutamatet överallt för att få den annars usla maten att smaka något; det kan vara svårt att hitta matkorv som inte innehåller smakförstärkaren "E621". ("Matkorv"... vilket hemskt ord. Till skillnad från bajskorv eller?)
Eftersom sojasås och ketchup är billiga är det inte underligt att finländare, som är väldigt cheap när det gäller mat, använder dessa i överflöd och i maträtter där de inte hör hemma, för att få "köttsmak" till allt de tillreder. Grillkrydda, franskpotatiskrydda, texmex-blandning och aromsalt, som ingen vettig kock använder, innehåller smakförstärkare, och är därför omåttligt populära bland den vilseledda allmänheten.
Folk som är intresserade av matlagning och har skaffat sig lite kunskap skyr det tillsatta glutamatet som pesten. Jag vet folk som tvättar de billiga kycklingklubborna rena från marinaden (styggelsen), och jag har själv gjort det i en tid nu. Det smakar helt enkelt för mycket.
Men vissa kräver att deras mat ska smaka för mycket. De blandar ihop kulinarism med hetsätning (en bra restaurang har tydligen 600 grams biffar och pommes frites), och ser ner på vegetariska rätter, eftersom dessa ofta har milda smaker. Och tänk hur ofta man får höra: "Finns det ingen ketchup?" eller "Det skulle vara gott med soja i pyttipannan." Ett jävla klottande alltså...
En karikatyr av en finländsk man köper 500 g svinstrimlor, en påse makaroner, sojasås och ketchup. Han klarar av att tillreda detta - och ännu värre: att tycka om denna "rätt". Detta vansinniga beteende beror på umami.
Umami är den femte smaken, smaken av protein som ger en "jag måste äta mera"-känsla. Receptormolekylen för umami är orsaken till att man kan äta 1500 gram skinka på julafton. Detta är smaken av natriumglutamat.
Ämnet hittas i stora mängder i bl.a. i mögelost, soja och ketchup. Livsmedelsindustrin tillsätter det salivbildande glutamatet överallt för att få den annars usla maten att smaka något; det kan vara svårt att hitta matkorv som inte innehåller smakförstärkaren "E621". ("Matkorv"... vilket hemskt ord. Till skillnad från bajskorv eller?)
Eftersom sojasås och ketchup är billiga är det inte underligt att finländare, som är väldigt cheap när det gäller mat, använder dessa i överflöd och i maträtter där de inte hör hemma, för att få "köttsmak" till allt de tillreder. Grillkrydda, franskpotatiskrydda, texmex-blandning och aromsalt, som ingen vettig kock använder, innehåller smakförstärkare, och är därför omåttligt populära bland den vilseledda allmänheten.
Folk som är intresserade av matlagning och har skaffat sig lite kunskap skyr det tillsatta glutamatet som pesten. Jag vet folk som tvättar de billiga kycklingklubborna rena från marinaden (styggelsen), och jag har själv gjort det i en tid nu. Det smakar helt enkelt för mycket.
Men vissa kräver att deras mat ska smaka för mycket. De blandar ihop kulinarism med hetsätning (en bra restaurang har tydligen 600 grams biffar och pommes frites), och ser ner på vegetariska rätter, eftersom dessa ofta har milda smaker. Och tänk hur ofta man får höra: "Finns det ingen ketchup?" eller "Det skulle vara gott med soja i pyttipannan." Ett jävla klottande alltså...
fredag, april 14, 2006
Viktor, Vivan, Viivi och Wagner
Jag hatar innerligt serien Viivi & Wagner. Förhållandena förblir ytliga, det finns inga verkliga problem eller kriser. Ett Huset fullt-avsnitt har mer drama i sig. Tuffa Viktor (Andy Capp) av Reg Smythe är däremot en mycket bättre serie (jag kan inte förstå varför Jakobstads Tidning böt Tuffa Viktor till den gemene Hälge). Reg Smythe förmår att på ett intressant sätt berätta om ett misslyckat parförhållande.
Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.
Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.
Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?
Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.
Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.
Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.
Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.
Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?
Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.
Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)