Janne hatar

Valuta för pengar?

2009-11-12T13:42:00.008+02:00

Alltid när jag flyttar får jag ett hotbrev från kommunikationsverket. Jag ska tydligen betala TV-licens. Har dock inte haft lobotomiburk sen 2005. Denna gång fick jag, förutom brevet, en broschyr där M.A. Numminen och Pedro Hietanen visar att YLE har “några schyssta program på väg.” Jag tittar i broschyren, intresserad. Vilken sorts schyssthet får man för 19,35 euro i månaden?

Gemensam melodi-konserten 21.11. där bl.a. Paula Koivuniemi tolkar klassiska ryska schlagers. Jag får “kikna av skratt” med Jopet-show. Jag får också se hur Egotrippis och PMMPs “succéplattor blev till”. Undrar om de är kakelläggare.

Sedan har vi nåt som heter Wollah Wollah på FST. Vill nån se en parodi på en urgammal dansk julkalender? Tydligen. “Den nyskapande dockanimationen är en modern berättelse om invandrarskap, gangsterattityd och tonårsangst.” Vad som inte kommer fram i broschyren är att programmet är en två år gammal dansk parodi på en klassisk (dansk) julkalender. Och alla vi finländare minns ju Jullerup Færgeby från 1974!

Programmet dubbades tydligen till rikssvenska men ansågs för rasistiskt, och såldes billigt till FST. Och YLE skäms ju inte med öppen rasism, så showen kan bra visas här! Det är inte ens frågan om animation, utan om marionetter. Men kommunikationsverket anser att detta är nyskapande, så det måste väl vara det.

När det om en par år blir lag på att varje hushåll ska betala avgift, så kanske vi får bättre program. Kanske rentav en gammal össtysk julkalender, dubbad till Närpesdialekt? Vad sägs, kommunikationsverket? Låter det nyskapande?

Oj vad jag gillar TV...

2009-04-29T08:56:00.003+03:00

Har ni sett YLEs nöjessatsning, Manne maailmalla? Överexponerade bilder av zigenare som ropar åt frihetsgudinnan. Ibland har editeraren varit extra lekfull och förfortat materialet, så att folk rör sig snabbt och låter som Musse Pigg. Manne (Santeri Ahlgren) är som en lobotomerad Borat; vem har sagt att man inte kan göra TV-underhålling utan manus i tre promilles absintfylla?

Manne-TV kom för en par år sedan, och det var tydligen ett så omtyckt program att folket krävde att få mera. Den serien tvingades pga. politisk korrekthet att ändra namn till Romano-TV, men jag hoppas det nya programmet får behålla sitt öppet rasistiska namn. Ser också fram emot spin-offs, detta kan bli en hel franchise, som CSI! Jag ska skolacka mitt ansikte i sommar så att jag kan filma piloten till Nekru Vantaalla.

När YLE kommer och kräver "medieavgift" behöver jag bara säga två ord: Manne maailmalla.

The House of Pain

2009-03-25T11:21:00.006+02:00

Efter en trevlig krogkväll går vi hem, men hör märkliga ljud från ett hus. Genom fönstret ser vi att en våldtäkt av en minderårig håller på att ske. Vi kan inte själva bryta oss in i huset, men ringer polisen, som snart anländer till platsen. Polisen tar fram presenningar och hammare och spik, och spikar och täcker fönstet. På presenningarna står:

PÄÄSY ESTETTY • INTRÄDE BLOCKERAT

Du har kommit till ett hus som är blockerat i enlighet med lagen om åtgärder som hindrar spridning av barnpornografi. Polisen för och uppdaterar en förteckning över platser där barnpornografi äger rum. Spridning och innehav av bilder tagna i huset är straffbart. För polisen är bilderna bevis om sexualbrott mot barn.

Polisen förklararar att de inte kan hindra våldtäkten av barn eftersom det sker på utanför Finlands gränser, på diplomatisk mark, och de vill inte heller, av nån anledning, berätta om sina fynd till andra länders poliskårer. Bakom presenningarna inne i huset fortsätter de skräckinjagande penetrationerna av förskolebarn. Och om man närmar sig huset från baksidan, ser man genom ett annat fönster samma händelser som förut.

Ungefär som ovanstående modell, bara att inte lika effektivt, fungerar den nuvarande nätcensuren i Finland.

Matti Nikki har länge haft en kamp mot det idiotiska i dessa censureringar, så mycket att hans egna, FINSKA sidor, som kritiserade polisens metoder som onödiga och missvisande, censurerades av polisen, tydligen för tankebrott. Nu undrar jag: sprider jag barnpornografi när jag länkar till Nikkis hemsida: http://lapsiporno.info/

Väntar på att polisen tar kontakt.

Yoda i brudklänning

2009-03-18T10:36:00.004+02:00

På ett besök i Afrika sa den ärade påven Benedikt XXX (heh) att kondomer inte är lösningen på AIDS. Ja inte tycker jag heller kondomer är bra. De tar bort så mycket känsla. Lika bra kan man krypa in i en sopsäck och idka heavy petting med Margaret Thatcher. Påven försöker väl bara se till att det vackraste mellan man och kvinna (eller kardinal och gosse) förblir rent och naturligt, med alla aromer och stimuli intakta. Påven vill njuta så mycket som möjligt av akten.

Men påvens känsliga ålder-ollon tycker jag är fel mått i denna fråga -- har han vänt sig till en sexualrådgivare i dessa frågor? Har han ens gått Hälsokunskap 1? Kondomens ypperlighet som skydd mot sexual-loppor anses ganska bra bevisad. Men Påve-Benny behöver naturligtvis inte oroa sig för detta, när kyrkans pojkar är okontaminerade tills Father Ted kommer med 30 centimeter salighet.

Med kondom minskar risken för graviditet, har jag hört. Igen, om herr Ratzinger gillar att använda "det förbjudna" hålet så har han ju här heller inget problem. Men han tänker inte på heteroparen, som ju ändå är i majoritet. Inte kan attackprästernas och attackbögarnas njutningslystad vara viktigare än heteroparens konstiga fumlande i halvmörker? Vissa kvinnor gillar, ja rentav insisterar på, vaginalt sex. Detta borde Benny veta.

Allt det här verkar roligt i sin idioti, men vad som är sinnes är att folk tar denna Yoda i brudklänning på allvar. Sluta med det, låt den gamla stackars gubben ha sina vanföreställningar och sin förtjänade pension i lugn och ro. Medierna borde inte heller rapportera på sånt här. Matti Nykänen och påven är roliga när de säger idiotiska saker, men de har ju ADHD, Alzheimers och andra sjukdomar som hindrar dom från att tänka klart. Påven tror bl.a. att han är Gud, stackarn.

Calvin CLEIN?

2007-11-12T00:44:00.000+02:00

Hett tips: Köp inte parfym på loppis i Jeppis.

Svinaktigt, Grisen i säcken, Miss Piggy går och handlar, eller annan "fyndig" rubrik

2007-09-29T13:11:00.000+03:00

Det är skönt att veta att vissa butikskedjor förstått vilken typ av människor som springer efter deras erbjudanden. Men åtminstone jag tänker inte handla på ett ställe som kallar sina kunder för svin, även om man skulle få en Uuno Turhapuro- VHS för 50 cent och ett kilo lördagskorv på köpet.

Salivationen är nära

2007-09-18T22:29:00.000+03:00

Att spotta kan väl anses ”naturligt”, men ett av civilisationens kännetecken är att man utför vissa kroppsliga funktioner antingen i sängkammaren eller på toaletten. Och det är klart, ibland måste man spotta ut ett tuggummi eller bara bli av med drägget efter ma harklat sig, men det är väl inget att göra ett shownummer av?

Jag kan fatta att man i Vilda Västern gick omkring och spottade tobaken i spottkoppar dit man sen slängde silverdollars för Dean Martin att plocka upp*. Men när nån sitter bredbent på terassen med huvudet mellan knäna och låter en snorklimp hänga i en tråd från tungan i minuter tills den äntligen når marken får mig av nån anledning att må illa. Vissa svin har gjort det kroniska spottandet socialt acceptabelt; det är tydligen en väldig stolthet förknippad med att samla spott. ”Titta vad jag får till stånd nu, jag skjuter lösa skott i sängen men jag kompenserar med munpartiet.”

Nästa gång jag far till stan tar jag med mig haklappar.

* Howard Hawks: Rio Bravo. Warner Bros. 1959.

2007-09-14T17:50:00.002+03:00

Av någon anledning fick den unga studenten nobben av flickan innan han ens hunnit säga ett enda ord.

Homo lärare

2007-02-25T13:03:00.000+02:00

Hörde om en lärare som undervisar tonåringar att homosexualitet är en synd och en sjukdom. Jag blev ganska överraskad, eftersom jag trodde att sådana tankar hörde till 80-talets blodplättsätande bibelbältsskolor.

Man har all rätt att ha denna inställning, eftersom vi lever i ett demokratiskt land bla bla bla. Men vem har ballarna att uttala sig såhär inför minderåriga? Jag har vikarierat som lärare en par gånger, och jag känner mig pinsam redan om jag ska uttala mig om smaksaker (Kummeli är inte roligt, Spielberg har tappat greppet). Vad i världen får dessa människor att driva sitt politiska agenda under arbetstid? Det ingår knappast i läroplanen. Och det motverkar mer än vad det ger: när jag var 14 upplyste min historalärare mig om att Väyrynen vore den bästa presidenten. (Min respekt flög sin kos, naturligtvis.)

Kyrkokristna kritiserar New Age för att vara ett andligt smörgåsbord. Men är då inte Bibeln en halvdan buffé, en brunch med "viikon jämät", varifrån det bästa (Tomasevangeliet, apokryferna) tagits bort? Undrar varför det finns så många kristna riktningar... Dogmatism är nästan förståerligt, men en sån härt plockande tyder på en patologi mycket mer befängd än homosexualismen. Lärarens källa är naturligtvis Gamla Testamentet och Paulus, kvinnoförnekaren. Intressant nog är läraren en kvinna. Så enligt hennes källa kan man ej ta henne på allvar. (Fan! Jag kanaliserar Hannibal Lecter!)

Hur som helst, vad som störde mig mest i lärarens beteende var detta: Procentuellt sett finns det minst två homosexuella i varje skolklass. Hur känns det för lilla gay-Roy att höra att han är sinnessjuk?

Janne älskar Mary

2007-02-23T19:20:00.000+02:00

När man haft en tung dag och bara hatar allt och alla kan det vara på sin plats med en härlig drink.

Min godaste Bloody Mary

2 dl tomatjuice
4 cl vodka
12 droppar worcestershire-sås
6 droppar Mona Lisa Hot Sauce
en stor skvätt limesaft
en nypa salt
lite svartpeppar ur kvarn (eller var ni nu brukar förvara det)
en liten chilifrukt
tre piri-piri-fyllda oliver + lite olivsaft

Garnering:
En skalad, kluven morot
En limeskiva

Blanda allt förutom garneringen i ett stort glas halvfyllt med is (lägg i tomatjuicen sist). Garnera, vänta nån minut, och njut. Vem har sagt att grönsaker är tråkiga?

Obs! Drinken blir godare om man använder grönsaksjuice (typ V8) istället för tomatjuice, men sånt får man inte tag på i Jakobstad. Och purister får ta sig i baken: vem fan vill ha selleri i sin drink?

Jännittääkö?

2007-01-17T14:28:00.000+02:00

Jag hörde om ett finskt TV-inslag där en reporter intervjuade fyraåringar inför en barnträdgårdsjulfest. En av frågorna var "Jännittääkö?" ("Är ni nervösa?") Ni förstår, i Finland ska fyraåringar anpassa sig efter de äldres ångest och rädsla för att stå på scen, som de i sin tur har ärvt av deras föräldrar.

Finska journalister frågar ofta sånhärnt, men jag tycker det är väldigt fräckt att fråga t.ex. en backhoppare eller en schlagertävlingsfinalist om denna är nervös inför tävlingen. En fråga av det här slaget kan ju inte vara positivt menad överhuvudtaget. Och vad ska man svara på sån surdeg? "Ja, jag är satans nervös och har skitit ner mig två gånger. Akta dig, jag måste spy snart..." Och "jännittääkö" päverkar nog de finska framgångarna.

Tävlingsidrottare säger ofta att dom försöker bli bland de 15 bästa. Bara i Finland är vi så blåsta att vi inte ens vill vinna. "Framtiden exiterar först i fantasin, sedan i viljan, och slutligen i verkligheten." Men om man inte ens kan tänka sig en vinst, hur är den då möjligt att uppnå?

Detta är Jantelagen i fullt bruk, ratifierad av det slavklimat som råder i en alltför stor del av befolkningen. Tyvärr leder inte "jag ska inte tro att jag är någonting" till framgång, utan till nederlag och bitterhet. En gammal människa, som levt sitt liv efter denna inställning, är inte bara en allmänt negativt intälld person utan även en energilös tråkboll. Vi har alla träffat sådana människoskuggor, och det är synd att se vad åratal av pessimism tar sig uttryck i hela deras fysiska och psykiska verklighet.

Vad är då botemedlet för detta feltänkande? Anthony Hopkins frågade en gammal präst om detta, och svaret han fick var att "Fuck it" var den bästa bönen. Vad prästen menade var att om bara man förberett sig väl så ska man låta universum utvidga sig som det är menat. Om det skiter sig så skiter det sig. Och då är nervositet en omöjlighet.

Jännittääkö? — Haista paska.

Jag ser inget, min världsbild är i vägen

2006-12-13T19:59:00.000+02:00

Har ni någonsin kommit i kontakt med en människa som inte verkar ha någon religiös dimension alls? Ni vet, någon som sätter likhetstecken mellan orden religiositet och kristendom, inte på grund av allmän tankelättja, utan därför att hennes psykiska konstitution inte tillåter existensen av något “bortom denna värld”?

Det är underhållande att debattera religiositet med dessa stackare, eftersom deras argument för en ateistisk världsbild brukar snabbt ta slut. (Nu talar jag inte om sanna ateister, som efter noggrann övervägning kommit fram till sin tro, utan om såna som inte ens bekantar sig med religiositet innan de förkastar den.) Diskussionerna brukar avslutas med att “ateisten” slår näven i bordet och vägrar fortsätta.

Robert Anton Wilson har sagt att de sjukaste breven han får för sina böcker är från fundamentalistiska troende och från fundamentalistiska rationalister, och att breven ofta har exakt samma ton fastän de kommer från motsatta sidor av det metafysiska tankespektrumet. Men vad är då risken med att närma sig endera av de här extrema kanterna? Jo, i värsta fall är det en total vrångbild av personer och företeelser. Eftersom man redan har en korrekt modell av världen i sitt huvud måste allt som strider mot den per definition vara fel.

Det finns, lustigt nog, människor som förkastar Nietzsche, även om de inte läst nånting han skrivit. Zarathustra är tydligen endast en reseskildring. Somliga är livrädda för att ens bekanta sig med Nietzsche eftersom nazisterna inspirerades av vissa av hans tankar. En annan kliché är att kalla Nietzsche för poet men inte acceptera honom som filosof, precis som om dessa två skulle utesluta varandra. En av mina gamla lärare gjorde detta misstag, och jag misstänker att det var en fundamentalistisk kristen österbottnisk rörelse som satte käppar i hjulet för hans hjärnverksamhet; han sade även att "Freud skulle varit ett geni om han ej varit ateist". Men bara för att man inte förstår sig på en tänkares världsbild betyder det inte att denna är en intellektuell medelmåtta. Och när man ännu till är lika fientligt inställd till Jung som till Freud blir det närmast skrattretande.

Aleister Crowley har inte ännu lyckats bli kvitt den stämpeln som “världens ondaste man”, ett epitet som den brittiska pressen i dess evinnerliga smakfullhet gav honom. (Crowley själv var jävla smakfull.) Och än i denna dag, när folk talar om honom, säger de: “Ja den där djävulsdyrkaren...” Men igen är det människor som inte har läst ett enda ord av vad gubben skrivit; man säger: "Ja, har du läst Diary of a Drug Fiend", och man får “Va, han skrev böcker?” som svar. Ja, vad skulle han ha gjort då för att ha blivit “världens ondaste”? Suttit i en källare, skärande sig själv i armen med en pennkniv? Tillåt mig skratta och flagellera mig själv!

“Sku vara att bank in lite vett i skallen, satan, med hamarn”. Om det bara vore så lätt. Men jag måste erkänna att jag igen är inget bättre än de människor jag nämnt ovan. Jag har konsekvent vägrat att bekanta mig med Markoolios produktion, eftersom jag inte tål den människans dumma hundröst och manéer. Och jag tror inte att han har något att ge mig. Men vem vet, kanske Markoolio gömmer universums hemlighet i sina texter?

"Idag träffade jag W..."

2006-11-12T12:58:00.000+02:00

Jag har inte uppdaterat Janne hatar på en bra stund. Aftonbladet skrev nyligen att bloggandet är ute. Och jag tror folk börjar bli leda på att en par gånger i veckan gräva sig genom tiotals kassa texter av vänner och bekanta. Nu vet jag inte om detta är rätt forum att ta ut min irritation på bloggarna, men jag tror att Jakobstads Tidning vore ett ännu sämre alternativ. Det är mest dagboksbloggarna som får mig att se rött, tyvärr.

Det finns ett underligt tankefel i många bloggares själsliv. Varför skriver folk inte ut vem de talar om utan använder bokstäver och initialer istället? "Igår var jag med K på kaffe. Vi talade om J och jag drack Earl Grey. Sedan fick jag dålig mage och gick på X". Jag bryr mig, om möjligt, ännu mindre i mina medmänniskors vardagar om det inte ens framkommer i texten vem eller vad det är frågan om. Det finns t.o.m människor som inte vågar skriva ut vad de varit med om. "Igår hände det något jätteroligt, men jag har lite ångest över det, på något sätt." Sedan slutar texten. Om man envisas med att skriva dagbok kan man väl åtminstone vara ärlig mot sig själv och andra som eventuellt läser vattenvällingen?

Jag ogillar starkt även när folk känner ett behov att skriva, men orkar inte, utan måste ursäkta sig själv. Lite som jag gjorde i början av detta inlägg, men tråkigare. "Jag har inte orkat blogga, har flyttat ihop med JKG och han tar upp all min tid. Här kommer en lista på vad jag gjort under det senaste halvåret. 1. Jag skaffade nya byxor. 2. Fem nya CD-skivor. 3. Fick jobb på kasslerfabriken." Yes, vad intressant! Som att läsa en inköpslista från ifjol!

Har dessa människor inte fattat att bloggen är forumet där man kan vältra sig i sitt eget postmodernt-urtråkiga liv, utan att censurera sig själv eller skylla ifrån sig? Internet är fritt, än så länge. Det är ett ingenmansland, som området mellan kön och rektum! Fattar ni det, va? Fattar ni? (Jag kan skriva rektum, och känner inget behov att förkorta det till R.)

Radio Gagh Gagh Gurgleburgle Byääh!

2006-09-13T22:21:00.000+03:00

Jag pendlar mellan Jakobstad och Vasa varje vecka, och jag lider av det oerhört, eftersom min förr så trogna kassettbandspelare i Fiaten gått sönder. För att inte falla i tristess måste jag ibland skruva på bilradion. Då hoppar mina öron bort och gömmer sig under passagerarsätet, snyftande av vax och vemod.

Varför finns det patrask av radiopratare som snackar strunt med varandra varje morgon? Vem har kommit på detta koncept, är det Satan? När man babblar med en kompis efter att ha gått på starksprit och metamfetamin i tre veckors tid kanske det inte kommer så bra grejer ur käften, men banne mig om det inte är vettigare än radiopratarnas small talk. Frågor som ”har du nånsin skalat lök så att ögonen tåras” och ”hur känns det att bli av med sin hela släkt i tsunamin”, vem vill ens höra svaret på sånt förbannat trams?

Det falska skrattet är det hemskaste ljud som en människa kan åstadkomma. Radioprataren behärskar detta läte till fullkomlighet. När en gäst eller en bisittare kommer med något aningen humoristiskt eller bara annars fyndigt som de flesta av oss skulle rycka på axlarna åt säger radiovärden: ”EHEHEHEHHHEHH *suger inåt* EHHH!” Och han säger verkligen detta, det är ett totalt kontrollerat och perfekt tajmat polite laughter, som har funktionen av att förlänga programmet med den tid som krävs för att radioprataren ska hinna hitta på en smart comeback. Och comebacken brukar vanligen bestå av ”ja, du har en poäng där...” eller något lika klyftigt. Oscar Wilde, eat your heart out! Bernard Shaw, get out of town! Dessa är ingenting jämfört med radiopratarens ”filosoferande” (fy fan vilket missplacerat ord!) om grannens pyttipannalukt i trappuppgången och andra viktiga iakttagelser.

Musiken på finska radiokanaler har det pratats om mycket i tiderna, så jag säger bara en sak om det. Har någon av er fått nog av Hard Rock Halleluja? Knappast. Så vi spelar den 25 gånger idag igen!

Janne R. knows great hair

2006-09-08T20:29:00.000+03:00

Om någon är intresserad i varför jag alltid har perfekt hår, så ser ni svaret i bilden. Burt har världens bästa hår, och det blir tjockare och tjockare hela tiden! Precis som jag!

Tiden förstör allt

2006-09-08T14:20:00.000+03:00

Varför ska det finnas orättvisor i världen? Som t.ex. att David Hasselhoff aldrig åldras. Killen kunde ännu vara med i Knight Rider, för fasiken. Men Hasselhoff kommer inte att användas i en eventuell kommande Knight Rider-film, eftersom han anses vara ute. Hur kan Gud diskrimineras på detta viset?

"Time is the fire in which we burn", säger Malcolm McDowell i Star Trek: Generations. Det finns planer på en långfilm om MacGyver, en annan av min barndoms hjältar. Men om filmen blir gjord ska producenterna inte använda Richard Dean Anderson, utan de ska byta ut honom mot en yngre hunk, säkert Luke Perry eller nån annan tonårsidol, ni vet för att locka ungdomen som ser på Saved by the Bell och 90210. Men MacGyver utan Anderson är som en skönhet utan ögon, näsa, mun och annat tjafs. Den som tvivlar på att Anderson skulle klara av rollen kan kolla in denna reklam.

En långfilm om Dallas kommer snart, och tydligen ska John Travolta spela J.R. Ewing, även om Larry Hagman ännu är vid livet. Vilken blunder. Hagman är visserligen till åren kommen, men Bruce Lee och Marlon Brando gjorde roller långt efter dödens intrång! Säkerligen kan det gamla hästansiktet Travolta göra en lyckad skurk, men J.R. blir han knappast.

Jag vill att Larry Hagman ska spela J.R. Ewing, jag vill att Anderson spelar MacGyver och jag är införstådd med att Hasselhoff är född till att spela Michael Knight. Annars kan dom lika bra låta George Lazenby göra alla rollerna. Tiden förstör verkligen allt. Eller kanske inte. Kan det vara så, att tiden är vår ständiga vän: den låter oss uppskatta varje ögonblick, eftersom vi vet att de aldrig kommer igen?

Ja, jag tar min livsfilosofi från Star Trek. Nämnde jag William Shatner inte får vara med i nästa Star Trek-film? Åldersrasism! Genirasism! Kolla in detta och gråt över tidernas orättvisor, kids!

En portion hat

2006-08-05T15:35:00.000+03:00

Wuf! Nu är jag tillbaka. Har haft sommarledigt från allt hat, men nu har jag samlat nya idéer om vad som är fult, äckligt, smaklöst och bara allmänt mefistofeliskt här i världen. Vi börjar med folk.

Varför finns det folk som är längre än jag? Det är så jävla onödigt. Jag är 172 (och en halv) cm, räcker det inte satan till? När en kille på 1,90 med vit T-skjorta, grå shorts och sommarsandaler ackompanjerade med med oklippta tånaglar sätter sig i grannbordet vid puben vill jag slå honom så hårt att han måste äta sin Korv-Görans grillpanna i flytande form. Jag tycker detta är en sund inställning, men tyvärr skulle liberalerna klaga om jag förvandlades till vigilant.

På tal om sandaler… Nånting annat som äcklar mig är reklammakarnas fotfetischism. Vem, förutom Quentin Tarantino, vill se en massa fötter allstans? Köper vi kondomer, resor, telefonabonnemang och blåmögelost bara för att nåns äckliga fötter visas förstorade på en plansch? Det finns en orsak till att vi använder strumpor. Våra tår är atavismer, liksom vissa människor har svansar. Okej, att visa fötter är inte så hemskt i sig, men det existerar nånting som heter pedikyr, som reklammännen borde sätta sig in i.

Och jag hatar ordet solidaritet. Det är så fult och efterblivet. Varför inte bara säga ”idealistiskt högmod” och ”Polen tråkar ut mig”?

Eurotrash

2006-05-21T16:21:00.000+03:00

Eurovision Song Contest är förbi, och för första gången i mitt liv måste jag inte hitta en pupilldonator efter jag rivit ögonen ur huvudet vid crescendot av Finlands bidrag. Måhända Lordi är groteska, men de är i ägo av en estetik och professionalitet som inte hittas i den finska iskelmä-världen.

Det var nån som igår påstod att Finland borde sänt den våta svärmorsdrömmen Tomi Metsäketo till Eurovisionstävlingen, eftersom Irland gick till "jatkot" med deras motsavarande smörsångare (gubben med ögonbrynen). Det låter inte riktigt smart, eftersom Irland kom på tionde plats. Dessutom tror jag Europa hellre röstar på en Johnny Logan-wannabe än på en "finntupp" (uttrycket passar Metsäketo) som bräker på italienska.

Jag skrattade högt åt Storbritanniens bidrag Teenage Life, jag tyckte cockneyflickorna var charmerande i sina skoluniformer. Men raptexten var nog bland det mest platta jag hört: Dwelling on the past, from back when I was young. Thinking of my school days and trying to write this song...
– Jag skiter i skapelseprocessen, det är väl inget att börja en låt med?

Lordi har fått så jävla mycket elak kritik och lögner spridda om sig att om jag vore dom skulle jag stämma t.ex. Isä Mitro för ärekränkning. (Prästen sa bl.a. att Lordis namn är en blasfemi. Jasså... då är brittiska aristokrater illa ute när de står inför Sankte Per: "Lord Jim, I presume? You can go straight to hell...")

Dessa människor är idioter. Eller "idioter" är ett alltför bra epitet för dem. Idioter är stackare, oförmögna att tänka, medan Lordi-dissarna nog äger ett intellekt, men använder det för att försvara sina i kroppshåligheterna djupt inrotade käpphästar. Falsk logik ("Finland blir utskrattat pga Lordi men inte pga Kojo, Nina Åström eller Sillanpää") och rena lögner ("Det var bara tonåringar som röstade på Finland"). Jävla många tonåringar sitter och ser på tantmusik på lördag kväll.

Inte heller proteströst-scenariot var sant, eftersom om proteströstarna vore i majoritet skulle de valt Litauens bajskorvar LT United till vinnare. Och nu börjar säkert häxjakten på nytt. Alla länder som gav röster åt Lordi fuskade säkert. Eller så var Lordis vinst en sionistisk konspiration, menat att skaka grundvalarna av den Europeiska unionen.

Mr. Lordi själv har blivit till en inspiration för mig: han visar hur långt man kan komma med att "aldrig växa upp", dvs inte robotiseras till tråkighet och Radio Nova på arbetsplatsen. Och han är en f.d. filmstuderande som diggar Masters of the Universe. Vad är nu bättre än det?

Sund skepticism?

2006-05-07T13:12:00.000+03:00

Nu är jag arg! (Ingen överraskning, eller hur?)

James Randi, som gjort karriär av att förstöra ryktet för forskare i paranormala fenomen, har en välkänd utmaning på James Randi Educational Foundation. En miljon dollars till den som klarar av att under kontrollerade förhållanden bevisa något paranormalt. Websidan lovar följande: "At JREF, we offer a one-million-dollar prize to anyone who can show, under proper observing conditions, evidence of any paranormal, supernatural, or occult power or event." Verkar lovande, eller hur?

Men i verkligheten är detta miljondollarpris inte värt pixlarna det är skrivet med. Rico Kolodzey, en tysk som påstod sig kunna leva utan mat, kontaktade Randi år 1999. Logiken säger att Kolodzeys påstådda förmåga kunde med enkelhet testas: sätt Rico i en cell, naken, med en vattenkran och en WC-stol, koppla på en webcam – och vänta. Hur svarade Randi på Kolodzeys brev?

Mr. Kolodzey:

Don't treat us like children. We only respond to responsible claims.

Are you actually claiming that you have not consumed any food products except water, since the end of 1998? If this is what you are saying, did you think for one moment that we would believe it?

If this is actually your claim, you're a liar and a fraud. We are not interested in pursuing this further, nor will we exchange correspondence with you on the matter.

Signed, James Randi.

Intressant: Randi vet att Kolodzey är en bluff a priori. Eftersom Randi vet detta måste vi dra slutsatsen att Randi själv äger parapsykiska förmågor och han borde ge miljonen till sig själv. Det andra alternativet är att Randis "challenge" är en bluff.

"... did you think for one moment that we would believe it?" Detta är Tro, inte Vetenskap. Och eftersom man inte får delta om man påstår sig ha en alltför fantastiskt förmåga är nog Randis pengar i tryggt förvar. I ett diskussionforum på JREF:s hemsida säger Randi: "Cloud-busting and living- without-eating are off the JREF list, because they're just so damn silly and juvenile."

Jaha. Cloud-busting (att påverka moln på himlen med tankekraft) ÄR ganska "silly", men i historien finns det finns dokumenterat många fall av folk som levt utan föda. Tänk vilken framgång för vetenskapen om det kunde bevisas! Och vilken framgång för JREF om det inte kunde bevisas. Även den mest härdade rationalisten kan väl se Randis tankefel här... Kommentera gärna!

Kommer vi att få veta om parapsykiska fenomen är verklighet eller en illusion? Inte med Randis hjälp åtminstone. Han har nyligen genomgått en hjärtoperation, och jag hoppas han återhämtar sig, eftersom hans ovilja till vetenskaplig forskning är, om inte annat, väldigt underhållande i sin dåraktighet. Men nackdelen är att vissa lättlurade går på hans lögner och halvsanningar, som han visat prov på.

Statisktiken visar att högre utbildade människor har en tendens att tro på det "övernaturligas" möjlighet, medan lägre utbildade har en tendens att förkasta, utan granskning, det som inte råkar stämma överens med Newtons urverksmodell av universum. James Randi tillhör tyvärr den senare gruppen av människor.

Arse You Like It

2006-05-05T13:39:00.000+03:00

Igår spelade jag Trivial Pursuit vid puben (där jag kallar det Trivial Spurguit) och hittade frågan "Vilken är den oftast uppsatta av Shakespeares pjäser?" Jag trodde det var Hamlet eller Macbeth (som jag ungdomligt kallar MacBeat), men det visade sig vara Som ni behagar, en pjäs obildade jag aldrig hört om – jag har bara läst 30 sidor av Ivor Browns trevligt skrivna Shakespeare-biografi. I dagens värld har folk otroligt stora luckor i sin allmänbildning, och jag är inget undantag. Jag satte pjäsens namn på minnet innan ölens dimmor begravde det.

Likt fågel Fenix steg namnet upp i mina tankar när jag satt vid datamaskinen idag. Jag fann att det är en pastoral vid namn As You Like It, något som ALLA tydligen vet förutom jag. Jasså, tänkte jag, och fortsatte med vad jag höll på med: läsande av kritik mot dogmatisk skepticism. Jag såg ordet "touchstone" och obildade jag undrade vad det var, förutom filmbolaget förstås. Jag slog upp i Wikipedia, det var nån jävla slipsten, inte så intressant, men jag hittade detta i inledningen: "For the Shakespearean role, see As You Like It."

Vad betydde detta? Innehåller Shakespeares pjäs något jag borde känna till? Eller ska jag ta reda på "touchstones" ockulta innebörd? Jag brukar bli arg och ledsen när jag inte vet hur jag ska hitta svaren på synkronicitetsfenomenen.

Men denna gång var svaret var lätt att hitta, för en gångs skull. Jag hade ställt Trivialfrågan till huvudrollsinnehavaren i mitt slutarbete i film-och TV. Filmen är en lättsam dramakomedi utan större konstnärliga ambitioner. När jag läste om kritiken mot Shakespeares pjäs hittade jag detta:

"Shaw liked to think that Shakespeare wrote the play as a mere crowdpleaser, and signalled his own middling opinion of the work by calling it As You Like It — as if the playwright did not agree." Exakt samma inställning hade jag när jag började på mitt slutarbete. Och om The Shake gjorde det behöver inte heller jag skämmas för mitt "underhållande av massorna". Populariteten av As You Like It bevisar det. Screw art!

Ålderdomen

2006-05-03T03:07:00.000+03:00

Ofta, utan orsak, har jag begrundat och beundrat äldre människor. Detta är således ett forum för att verkligen kunna HATA dem (eller tanken om dem, men det är väl detsamma).

Vad hatar jag med gammalt folk? De äldre damerna har vita strumpbyxor och trenchcoats. Herrarna älskar känslan av byxor dragna upp till till armhålorna. Urindrivande medel. Rullstolsburenhet, en eufemism som får rullstolsbundenheten att verka som ett intellektuellt val och inte som ett tvång.

Kepsar och rutiga byxor är okej om man spelar golf, men inte annars - har ni nånsin sett en fullvuxen människa i keps utan stolthet? Vilka tråkmånsar... Eller träningsoveral? Att se en 75-åring i träningsdräkt är uppfriskande om man befinner sig på en motionsled. Men när man ser dessa stackare i Prisma! Gamlingar som inte kan klä sig är en lika deprimerande syn som dåliga gamla skådespelare: de har haft hela livet att lära sig en sak men misslyckas ändå totalt.

Räknande av pengar i snabbköpskassan borde man väl ha lärt sig vid 88 fyllda. Men... tänk hur skit dessa människor tydligen mår hela tiden. Baksmällan efter vappen är ingenting jämfört med liggsåren efter åratal av sängtillvaro. Jag har haft släktingar och bekanta som jobbat på dofthusen som kallas äldreboende. De ensammas stank av desinficeringsmedel, urin och hopplöshet är något som jag kommer att undvika det så långt som möjligt.

Det värsta är just att bli ensam. Allihopa omkring en dör bort. Därför tänker jag inte åldras, det är en gräsligt tråkig hobby. Jag tänker bara dö bort.

Lördag kväll: med facit i hand

2006-04-22T19:42:00.000+03:00

E621

2006-04-20T22:04:00.000+03:00

Jag tänkte idag på varför många tycker om att äta så vedervärdig mat här i landet. Min bror Johnny beskriver bristen på matkultur i ett intressant blogginlägg, och när man läser recept på finska nätsidor undrar man om dessa människor mist sina smaklökar i nån tragisk olycka.

En karikatyr av en finländsk man köper 500 g svinstrimlor, en påse makaroner, sojasås och ketchup. Han klarar av att tillreda detta - och ännu värre: att tycka om denna "rätt". Detta vansinniga beteende beror på umami.

Umami är den femte smaken, smaken av protein som ger en "jag måste äta mera"-känsla. Receptormolekylen för umami är orsaken till att man kan äta 1500 gram skinka på julafton. Detta är smaken av natriumglutamat.

Ämnet hittas i stora mängder i bl.a. i mögelost, soja och ketchup. Livsmedelsindustrin tillsätter det salivbildande glutamatet överallt för att få den annars usla maten att smaka något; det kan vara svårt att hitta matkorv som inte innehåller smakförstärkaren "E621". ("Matkorv"... vilket hemskt ord. Till skillnad från bajskorv eller?)

Eftersom sojasås och ketchup är billiga är det inte underligt att finländare, som är väldigt cheap när det gäller mat, använder dessa i överflöd och i maträtter där de inte hör hemma, för att få "köttsmak" till allt de tillreder. Grillkrydda, franskpotatiskrydda, texmex-blandning och aromsalt, som ingen vettig kock använder, innehåller smakförstärkare, och är därför omåttligt populära bland den vilseledda allmänheten.

Folk som är intresserade av matlagning och har skaffat sig lite kunskap skyr det tillsatta glutamatet som pesten. Jag vet folk som tvättar de billiga kycklingklubborna rena från marinaden (styggelsen), och jag har själv gjort det i en tid nu. Det smakar helt enkelt för mycket.

Men vissa kräver att deras mat ska smaka för mycket. De blandar ihop kulinarism med hetsätning (en bra restaurang har tydligen 600 grams biffar och pommes frites), och ser ner på vegetariska rätter, eftersom dessa ofta har milda smaker. Och tänk hur ofta man får höra: "Finns det ingen ketchup?" eller "Det skulle vara gott med soja i pyttipannan." Ett jävla klottande alltså...

Viktor, Vivan, Viivi och Wagner

2006-04-14T18:57:00.000+03:00

Jag hatar innerligt serien Viivi & Wagner. Förhållandena förblir ytliga, det finns inga verkliga problem eller kriser. Ett Huset fullt-avsnitt har mer drama i sig. Tuffa Viktor (Andy Capp) av Reg Smythe är däremot en mycket bättre serie (jag kan inte förstå varför Jakobstads Tidning böt Tuffa Viktor till den gemene Hälge). Reg Smythe förmår att på ett intressant sätt berätta om ett misslyckat parförhållande.

Exempel på Tuffa Viktors humor: "- Hur länge ska jag behöva fortsätta uppfostra dig, Vivan? En gång för alla... när man dukar lägger man kapsylöppnaren till höger!" I sin politiska inkorrekthet är detta så roligt att jag faller av stolen.

Vivan får ganska mycket stryk, och att hon orkar med Viktor är ett av universums mysterier. Och här märks igen Viivi & Wagners ytlighet: Wagner är ett svin, men han är inte ett våldsamt svin. Kanske lämnar han bort korken på tandkrämstuben (tro mig, V&W använde denna förbannade kliché!) men Wagner hämtar inte huvudvärkspiller till Viivi efter han slått in skallen på henne.

Till mina favoriter bland bibliska målningar hör van Goghs Den barmhärtige samariten, målad efter Delacroix' förlaga. I de sedvanliga målningarna av liknelsen är samariten en gubbe som böjer sig över den liggande och kanske har en flaska med eterisk olja i handen. Det var Delacroix' geni att visa samariten lyftande den halvdöda, för i den fysiska handlingen måste vi ta ställning: skulle vi göra samma sak?

Också Tuffa Viktor tvingar oss, i och med våldet, supandet och otroheten, att ta ställning, och de flesta av oss väljer ett avståndstagande. Jag brukar förundras över Viktors beteende, men ärligt sagt minns jag inte en enda V&W-strip, eftersom dessa är så värdelösa i sin snällhet.

Viivi & Wagner är serievärldens motsvarighet till hötorgskonst, medan Tuffa Viktor är som Goya: han låter oss se existensens vedervärdighet i all dess groteskhet. Men jag måste erkänna att kommersiellt är V&W ett bättre koncept: majoriteten av folket vill slippa tänka.

Du har fel, du är dum!

2006-04-11T17:36:00.000+03:00

Folk har ingen smak nuförtiden, påstås det. Detta är inte sant. Folk har i alla tider saknat smak, det är inte nåt som är unikt för 00-talet. Uuno Turhapuro och Jönssonligan bevisar att det för 25 år sedan var lika illa ställt som nu.

När man påpekar varför man tycker nåt inte håller måttet får man ofta höra av dumhuvuden att man är pretentiös. Vilket jävla jantelagstänkande finns det inte i såna kommentarer!

Ofta tar idioterna det som ett personligt påhopp om man ”talar illa” om nåt de tycker om. ”Jag respekterar faktiskt den filmen/artisten/vadsomhelst, så det är fel av dig att säga sådär.” Ska en tråkbolls missriktade respekt hålla mig från att säga min åsikt? Dummare har jag sällan hört.

Men tyvärr finns det inte något man kan göra åt fånigheterna. Det rör sig om folk som inte klarar av att diskutera ett ämne utan att blanda in sin egna så kallade personlighet i smeten. Jag gillar burkköttbullar och William Shatner, men jag kan förstå mig på folk som hatar dessa. Ska jag gråta över att nån bekanting inte delar min dåliga smak? Knappast.

Jag tycker att nazisterna hade jävla snygga uniformer, men vissa ryggar tillbaka när jag säger det. Dessa enkelspåriga typer blandar in sina egna negativa känslor om nazismen och förmår inte att se objektivt på kläderna. Estetik har inget med etik att göra, och i detta sammanhang får ord som symbolvärde och andra begreppsmissfoster mig att spy blod.

Ofta när man talar med en ateist om hans världsbild blir han till den värsta fundamentalisten. Han visar prov på en dogmatisk tro på ett mekanistiskt universum, slår näven i bordet och frågar hur nån kan vara så dum att tro på en Gud. Det pseudovetenskapliga synsättet tar sig ett känslomässigt uttryck. Inte underligt att de flesta rationalister hör till världens minst stimulerande sällskap.

Tyvärr lär vi oss inte retorik eller argumentation i våra skolor, så de flesta av oss klarar inte av att diskutera saker med ett akademiskt lugn. Men utan att hålla detta lugn är det totalt onödigt att tala om något alls, eftersom känslor hindrar oss från att tänka. Att vara samtidigt förbannad och logisk är lika svårt som att vara sexuellt upphetsad när man ser på döda kattungar. Testa det så får ni se!

På spåret

2006-04-02T16:43:00.000+03:00

Fick ett sms av en kompis: "Hört på tåget: -Tonnikalasta ja tomaattimurskasta saa tosi hyvän makaronikastikkeen." Tåget, ja. Det är en outsinlig källa för mänsklig visdom. Om man inte har annan stimuli (litteratur, kassettbandspelare) kan man sitta och skratta åt medpassagerarnas ofta idiotiska försök till konversation.

En gång råkade jag höra några blivande klasslärare talade om ägg. Det är inte underligt att skolorna i vårt land är på så låg nivå, om man betänker vilka grodor kom ur de här unga människornas munnar: "Stekta ägg är gott, men det finns folk som lämnar ena sidan ostekt!" "Nej, inte kan man äta sånt." "Jag brukar fylla omeletten med länkkorv." Man borde bilda ett politiskt parti, Finnish White Trash, för det behövs nån som försvarar såna här människor. Nej förresten, centern och kristdemokraterna existerar redan. Och om du besöker rökkupén ser du dessa mänsklighetens asätare i deras naturliga miljö.

Jag satt en gång och tyckte synd om en kille som hamnat bredvid en tjej som talade om hundar. Vilket samtalsämne som helst kan vara intressant, men när man börjar gå in på olika rasers aggressiva drag och avelshistoria är lite mycket för en lekman. "En Sankt Bernardshund kan faktiskt vara aggressiv, fastän man inte tror det..." Jag skiter i aggressiviteten, bara jag får min konjak.

Den smaklösa termen "small talk" har blivit ett evighetsmantra bland lägre stående individer. Folk tror att man ska tala om allt mellan himmel och jord så verkar man lärd och berest. Detta är en lögn. Det handlar mer om att ändra hela sin inställning till andra människor, så man verkligen bryr sig i vad de har att säga. Men eftersom människor babblar nonsens alltid när de är på tåg håller jag mig till en god bok istället. Tyvärr är det aldrig tillräckligt tyst:

Prasselpåsen börjar ha ljud 30 cm ifrån mig. Någon börjar någon slicka i sig en pastill. Vilken fröjd för örat! Ett annat monster har glömt fruktkniven hemma, och biter således direkt i ett äpple, 15 cm mitt öra. Det obscena smaskandet och sugandet låter som om nåns löständer höll på att ge upp.

VR har ordnat det fint: passagerarna har fått exakt en så bra personal de förtjänar. En över 25 år gammal kvinna med legitimation blir nekad öl vid restaurangvagnen pga. att hon "ändå ser så ung ut". Konduktören ser en civiltjänstgörare och river biljetten ur handen i ett vredesutbrott - och naturligtvis undviks ögonkontakt.

Sade jag att jag hatar att åka tåg?

Ryssens helvete

2006-03-28T20:43:00.000+03:00

Ingenting har nånsin hänt mig i mars månad. Det är en totalt onödig transportsträcka från vinter till slaskvår. Den molnfria himlens solljus bränner i mina ögon, och om jag ser neråt möts jag av en lika förblindande snö.

I sin genomgående tråkighet är mars den dödaste av alla månader. Med bantningen för att komma i skick till sommaren, förkylningen med tillhörande hosta och den begynnande vårdepressionen är månaden utan like.

Någon kanske ogillar november, men då är det nära till lillajul, Lucia, julafton, nyår osv... Efter mars kommer bara första april, så det enda man kan se fram emot är att lura en kompis. Ja, och påsken! Idissling av överkokta ägg och memma, vem kan motstå det?

Vissa vilseledda påstår att "det är en som en lottovinst att bli född i Finland". Vad som är som en lottovinst är att plötsligt få en massa pengar nånstansifrån, inte att frysa kulorna av sig åtta månader i sträck vid Polcirkeln. Dessa människors uppfattning om ekonomiskt oberoende är minst sagt märklig...

"Omväxling förnöjer, därför är klimatet så bra i Finland", säger andra klichéupprätthållare. Omväxling med vinter från oktober till april? Det låter inte vettigt. Var har de här människorna lärt sig dumheterna? Jag brukar läsa mer uppbyggande tankar på busshållplatser och WC-väggar.

I andra folks bloggar har jag märkt en förvåning över vårens försening, men tro mig: det är lika varje år. Varje år förundras vi över hur vi genomlevde vintern utan att tappa vettet. Och varje år kommer vårkänslorna och väcker oss ur denna känslomässiga dvala vi nu lever i.

Tack Gud för människans förmåga att glömma.

Ett gott skratt förlänger livet

2006-03-25T14:29:00.000+02:00

"Säg nånting roligt." Fy fan att jag kan hata att höra den meningen. Min raison d'être är inte att kläcka ur mig dåliga vitsar. Och att göra det på beställning får mig att kasta upp kasslern.

De som inte själva klarar av att vara roliga förstår inte humorns essens. De får ett leende på läpparna och börjar skratta samtidigt de ska berätta en Bellman de hittat i Det Bästa.

Eller då blir de högtidliga, och som en kommunalpolitiker börjar de en historia med de avskyvärda orden: "Jag brukar säga såhär..." Att erkänna att man brukar säga samma sak, om och om igen, tyder på själslig stagnation och tröghet i fantasin, alltså de egenskaper som humoristen försöker bli av med.

Humor är inte ett klädesplagg vi ska plocka fram vid endast vid vissa tillfällen, utan den måste vara lika självklar för oss som vår hud och våra favoritunderkläder. Dramaturgin är svårdefinierbar, för det räcker med ett enda ord i mitten av en konversation - eller t.o.m. ett ljud - för att locka fram skratt. Burt Reynolds har denna förmåga och jag avundas honom för det.

SVT visade nyligen en programserie, Dokument: Humor, som jag inte klarade av att se på. Att göra en totalt humorlös dokumentär om humor är en bedrift i sig, men det är inte särskilt underhållande eller givande. TV-mediet handlar om att visa, inte om att berätta, och därför orkar jag inte se John Cleese sitta i en porrfilmssoffa och snacka om slapstickens degeneration genom tidevarven. Visa mig nån som blir sparkad i skrevet istället, det är roligt!

Men jag visar hur torr jag själv är när jag skriver detta. Den amerikanska humoristen och skådespelaren Robert Benchley påstod att analysering av humor är de humorlösas tidsfördriv. Oh crap...

Apkonst

2006-03-23T21:09:00.000+02:00

Hörde om ett reportage där Douglas Coupland intervjuar Morrissey. Tänkte att det skulle vara intressant läsning. Och intressant var det...

Coupland hade säkert bra frågor, men när han ska skriva ner sin intervju börjar han spela apa. Först berättar han om sin resa från Kanada till Rom, och så småningom blir reportaget till en underlig betraktelse av Couplands eget förhållande till interjvuprocessen, varvat med livsviktig information om bl.a. storleken på Morrisseys huvud. Simplicitet - att skriva ner frågor och svar - ersätts av simpelhet och publikfrieri.

Coupland är långtifrån en idiot, för han vet att läsarna förväntar sig clowntrick. Men jag tror han skulle ha vunnit på att skriva sin intervju "straight". Han skulle ha vunnit min respekt åtminstone. När denna vår tids största författare skriver "In 15 years of media life I've never once conducted an interview", rynkar jag på näsan. Är man amatör ska man väl åtminstone inte erkänna det?

Det är lätt att skriva underhållande, men svårt att skriva bra. En författare jag respekterar är Thomas Pynchon, ett geni som vågar skriva oläsliga böcker (V, Mason & Dixon, Gravity's Rainbow). Det är inte frågan om onanistisk tvångsflört med en hel generation, som Douglas Coupland håller på med, utan ett författarskap som i fantasi och kreativitet verkar nästan gränslöst.

Jag tror jag inte läst en enda av Thomas Pynchons böcker fullt ut. De är lysande, men så tunglästa att jag efter en halvtimme sträcker jag mig efter Ian Fleming. Intellektuell lättja? Försök själv läsa Pynchon!

Coupland igen är tungläst för att han inte erbjuder några svar, utan bara beskrivning och usel struktur. Bakom verket finns heller inte en gammal gubbe med glimten i ögat, utan en relativt ung, desillusionerad fattigmans-Sartre med dålig humor. Pynchon ter sig som en överdådig champagne, medan Coupland stinker kilju på lång väg.

Lite om hat

2006-03-21T17:03:00.000+02:00

Jag hatar imbeciller, intellektuella, poliser, hippier, basister, sångare, alkoholister, nykterister, infanterister, orakade civiltjänstgörare, glasögonormar, närsynta.

Österbottningar som inte kan bli av med dialekten. Uppblåsta nylänningar. Folk som talar engelska med uppenbar finsk brytning. Britter som inte klarar av att tala posh.

Skruvmakaroner med broilerbullar och ketchup, fettfri mjölk. Färdiga plättar packade i skyddande atmosfär. Är det svettlukt jag känner i huset? Nej, bara korvsoppa. Smörkex av margarin. Blandsaft.

Det är lätt att säga att man hatar nazism, eftersom den epitomiserar det vi ofta uppfattar som onda fenomen: populism, robotiserat masstänkande, absolut makt, folkmord. De som ser samma mönster i Förenta Staternas politik hatar George W. Bush och hans allierade.

“Jag hatar inte dessa människor, bara deras handlingar.” Så uttalar sig en kyrkokristen om de homosexuella. Här finns två tankefel: att en människa och hennes handlingar är väsensskilda, och att man själv som kristen är moraliskt överlägsen den homosexuella. Om man bekantar sig med Kristus ser man att han starkast hatade hyckleri och andlig stolthet, alltså de symptom böghataren visar prov på.

Hat distanserar oss från objektet. Fascisten föraktar judens girighet. Landsbon ogillar stadsbons känsla för stil. Den Smorde tappar nerverna på månglarna i templet. Antipatin i sig är inte negativ, men om den används fel kan den göra lika stor skada som missriktad kärlek. Det hatar jag.

Der Anal-Kanal

2006-03-19T17:50:00.000+02:00

Ibland tänker jag att det vore trevligt med en lugn lördagskväll. En flaska Pommac, lite popcorn och ett bra TV-program. Men när jag knäpper på dumburken så exploderar min hjärna. De inhemska programmen i våra fyra TV-kanaler är inte något att hänga i julgranen (SubTV syns inte i Jakobstad, eftersom den kanalen är för stadsbor).

Finländare får egokickar med att skryta om hur tekniskt utvecklat landet är, men av TV-programmen att döma har vi inte passerat Cro Magnon-stadiet. De andra nordiska länderna vill inte visa finländska program, eftersom de är innehållsmässigt och hantverksmässigt undermåliga.

Jag såg några minuter på Kotikatu, som av någon förfärlig anledning är populär i Finland. Jumpcuts, blek bild, replikläsning istället för skådespeleri. Min amerikanska kusin Andy sa att finska dramaserier ser ut som porr. Men porr har bättre smink, Andy.

Kan vi inte ha ett vettigt filmprogram? Och ett musikprogram man kan se på? Filmtid och Levyraati fyller inte kriterierna. Jag vet att det finns filmvetare och musikvetare här i landet, så man behöver anställa en bildkonstnär för att berätta spoilers om Paramounts senaste misslyckande. Eller Miss Finland 1996 för att säga om Britneys nya skiva är crap eller riktigt crap.

TV2 hade ett aptitminskande matlagningsprogram, Makupalat, som varade åtta säsonger. Keith Floyd och Jamie Oliver gjorde aldrig Nautasika-burgeri eller Lenkkimuffinsit, och jag är evinnerligt tacksam för det. Tina och Nigella hade stylister, och det hade tydligen Makupalat också. Frågan är bara om det var Ray Charles eller Stevie Wonder som extraknäckte.

DigiTV kommer snart (HDTV har tydligen för skarp bild, så det behövs inte), och jag förutspår att med det ökade kanalutbudet börjar vi välja bort de finländska programmen. Men det kan förstås vara att vi inte vill se bra TV. Vettiga filmmakare, som Aki Kaurismäki och Juhan af Grann, hånas i medierna och blir till nationens clowner, medan folket ser på Salatut Elämät och Tuttu Juttu Show. En folkmassa har verkligen inga tankar.

Lumière vs Gutenberg

2006-03-18T14:25:00.000+02:00

En ofta accepterad dåraktighet är tanken om att litteratur i alla hänseenden överträffar filmkonsten. Folk som förespråkar denna uppfattning hittas ofta i samhällets mellanskikt, det rör sig om sånt pack som köper djupfrysta räkor i tron att det är en delikatess.

Jag tror att filmhatarna inte förstår filmens essens överhuvudtaget. De kallar t.ex. actionfilmer för pang-pang, liksom vissa kallar popmusik för dunka dunka. Men att använda infantila begrepp för kontemporär kultur tyder varken på bildning eller vettighet. Snarare rör det sig om en sjuklig ovilja att ta nya saker till sig. Lobotomerade hundar uppvisar samma beteendemönster.

Varför är då litteratur bättre än film? Jo, "på film får man allt serverat, men när man läser måste man fantisera mer". Är det en av litteraturens meriter, att den kräver mer, alltså att den är svårtillgänglig? Låter mer som en nackdel. Och behövs inte fantasi och uppmärksamhet för att förstå t.ex. filmens subtexter?

Filmen visar och boken beskriver, men tydligen ter sig filmmediet alltför starkt för ärthjärnorna. De anser att tryckt text är bättre än audiovisuell upplevelse. Isåfall är ett manus bättre än en färdig film.

Men varför sluta vid filmkonsten? Varför inte ta med bildkonsten? Vi kan bränna världens konstsamlingar, och istället låta våra författare beskriva konsten: "Två rektanglar, den gula är lite större än den svarta, ser lite ut som L'Oreals Studio Line-reklam..." Personligen ser jag nog hellre på en Mondrian än läser om den.

Det är fel att kalla dessa stackares attityd för barnslig, för barn är ju ofta öppna för nya intryck. Men tänk att lära barn att film är värdelöst. Så mycket njutning man kan förstöra! Dumheten och ondskan är verkligen nära besläktade: de är inavlade, efterblivna kusiner.

Kama Sutra à la Jeppis

2006-03-17T00:13:00.000+02:00

Jag såg nyss filmen Kinsey om sexualforskaren med samma namn. En av de bästa filmerna jag sett på länge, och Liam Neeson och Laura Linney var lysande.

En av filmens poänger var att visa hur eländig sexualundervisningen i USA var före Kinseys tid. Den var gammaldags och predikande, och detta porträtterades fint i en scen där Tim Curry föreläste om abstinensens förträfflighet. Men jag kom att tänka på att i Jakobstad år 1994 var det likadant. Låt oss resa tillbaka i tiden...

I högstadiet fick jag veta att vi skulle ha sexualundervisning. Eftersom jag gått i Vestersundsby skola, där lärarna drog ner planscher med Luke Perry och Paula Abdul för att de kunde väcka orena tankar, tänkte jag att högstadiet skulle visa en lite mognare syn på det sexuella.

Dagen före lektionen fick vi skriva lappar med frågor, "för att bespara eleverna från pinsamhet", men i efterhand verkade det vara för att dölja lärarens inkompetens i ämnet. Jag hade hört nånstans att alla människor föds bisexuella, och på lappen skrev jag och undrade om denna intressanta teori.

Läraren, en kvinna kring de trettio, började lektionen med presentation av sexualakten: "Mannen för sitt organ in i kvinnans öppning" osv... En långlivad tradition inom läraryrket är att vinkla spännande ämnen så att de verkar dötrista, och sexualundervisarens monotonitetsmonolog var inget undantag.

Efter beskrivningen av samlaget ritade denna pedagogikens förgrundsgestalt en halvcirkel på svarta tavlan. Hon förklarade att halvcirkeln representerar mannens resa: "Han ska gå genom livet tills han har en färdig utbildning; det kan komma frestelser, men man ska vara stark och stå emot dem." - Tydligen ska man inte ha samlag innan man är fil.mag...

Bredvid halvcirkeln ritades en annan halvcirkel. Detta var förstås kvinnans färd genom livet, studierna, frestelserna... De två halvcirklarna möttes och formade... ett hjärta. "Då är det tid att gifta sig inför Gud", sa läraren med en självgod röst, "och efter detta kan man börja tänka på att skaffa barn."

Jag gapade som en fåntratt. Var detta vår sexualundervisning? Med skräck väntade jag på svaret på min fråga om bisexualitetens natur.

Istället för ett svar frågade läraren hur nån kan vara dum nog att tror att alla föds bisexuella. Därpå följde ett brandtal mot homosexualitet och andra perversioner. Den sexuella revolutionen nämndes inte, ingen Kinseyrapport eller dylikt, bara abstinens. Lektionen hade varit totalt värdelös.

Småstäder i bibelbältet kan vara trevliga att bo i, men jag ogillar den typen av livsförnekande hyckleri och ren lögnspridning som förespråkas av vissa kyrkokristna. Det är en av orsakerna till att många av mina barndomsvänner så innerligt hatar Jakobstad. "...ett satans råtthål..."

Den yttersta frågan

2006-03-16T13:10:00.000+02:00

Jag hatar att träffa gamla “bekanta” som man inte minns namnet på. No-names med kortklippt hår och generiska glasögon, kläder från Halpa-Halli med översta skjortknappen knäppt. Vem är de här människorna och hur i hela friden känner de mig?

Och frågan, frågornas fråga, den yttersta frågan som är så oändligt intressant: “Vad gör du nuförtiden?” Vad ska man svara på sånt? “Jag dricker för att glömma folk som dig...”

Det finns inte nånting trevligare än folk som visar ett genuint intresse, men de generiska har ofta en baktanke med sin fråga: de vill skryta med sina egna framsteg.

En gång frågade en halvbekant mig vad jag gjort förra sommaren. Kul att nån visar intresse, tänkte jag. Men innan jag hade ens börjat berätta om mitt elände öppnade min “vän” munnen för att berätta om hur han genom nepotism hade fått ett välbetalt sommarjobb.

Det lyste i hans ögon när han kollade om jag var imponerad. Men jag har övat in världens tommaste blick för dessa situationer, så igeln fick inte sitt efterlängtade blod.

Och kanske är det så att folk med dåligt självfortroende utövar självglorifieringsvampyrism. Men likt Stendhal tycker jag det är viktigare att berätta om misslyckanden istället för att hela tiden klappa sig själv på ryggen. Jag tror det behövs en viss självdistans för att komma fram till svaren vi söker: Vem är jag? Vart är jag på väg? Hade Mona-Lisa en schäfer som slickade?

Självdistans i kreativitet tror jag inte påpekas tillräckligt ofta nuförtiden. Folk vill nå det äkta, sanningen. Men det kan inte nås utan självdistans. Varför var Peter Sellers en så mycket bättre komiker än t.ex. Jim Carrey? Jo, Sellers hade ingen egen personlighet och kunde därför distansera sig själv från sitt material. Och därför går hans verk att njuta av än idag.

Nu menar jag inte att man ska ge upp sin personlighet, men navelskådning är tråkigt. Och självglorifierande navelskådning gör att jag faller i koma. Tyvärr måste det konstateras att man alltför sent kommer på witticismerna som sätter packet på plats:

“Vad gör du nuförtiden?”
“Jag säljer mig själv utanför Minimani i Kokkola”.

Trafikfara

2006-03-16T01:28:00.000+02:00

Jag har haft körkort i snart ett år. Ingen kan påstå att jag är en felfri chaufför, men en sak lovar jag: att aldrig köra i 75 på en väg med 80-begränsning.

Det är inte fartmarodörerna som är de irriterande inslagen på landsvägen. Fartdåren får ju sitt straff i och med böter eller rullstolstillvaro. Det jag hatar är bilister som har mage att köra fem kilometer för långsamt. Sådan kretinism stannar upp bakomliggande trafik, och om det inte finns rum för omkörning samlas snart en rad på fyra-fem bilar som alla kör några kilometer under hastighetsbegränsningen.

Orsaken till varför man väljer att köra för långsamt är synnerligen intressant. Jag kan förstå om det är något fel på bilen, men då ska man väl låta bli att ratta på riksvägen.

Vill man njuta av utsikten? Kanske det, men i februari i Österbotten? Nej, om man sett en slaskig raksträcka har man sett dem alla.

Vill man ta det försiktigt för man är inte så van att köra? Ja, jag tror tyvärr det är svaret. Imbecilltänkandet har inga gränser för dessa människor. Är vi satta här på jorden för “ta det försiktigt”? Tydligen.

“Ta det försiktigt.” Om de här människorna fick sin vilja igenom skulle en förfest bestå av ett halvt glas vitt vin och en näve minimorötter. En lyckad date: kindkyss och petting genom aluminiumfolie.

Nu kanske nån påstår att fem kilometer för långsamt inte är så farligt. Men tänk på säkerhetsrisken: Vi har en rad med fyra bilar som alla kör 75 km/h med några meter mellan dem. Vi har en uppenbar jubelidiot som kör först, upphovsmannen till detta märkliga begravningståg. Eftersom söndagsköraren är i spetsen måste han reagera väldigt snabbt i en eventuell risksituation.

Hur reagerar då denna “ta det försiktigt”-typ? Jo, han trycker lite på bromsen, svänger aningen åt höger eller vänster (det ska vara sådär lagom) och han blir en smula skyldig till fjorton människors meningslösa död och/eller invalidisering.

Jag vänder mig nu direkt till söndagsköraren: Det finns innovationer i trafiken som heter taxi och buss. Kolla upp vad de är för något och använd dem i framtiden! Hmpf!